Gotlands läns nya tidning – 27 september 1860, sida 3

— Den värfvade. En Engelsk matrosvärfvare gick i en småstad på en krog, för att taga någon förfriskning. Medan han drack, varseblef han en menniska, som syntes honom duglig till matros; han närmade sig till honom och frågade honom, hvarifrån han var och hvad yrke han hade: ,Jag har i tio år tjenat på ett krigsfartyg, men är nu afskedadk. — Ahl! sade värfvaren, en så duktig gosse, som ni, skulle icke så snart lemna en ärofull tjenst. Om ni vill följa mig, så kan jag åter förhjelpa er dertillk. — Det vill jag hjertans gerna! svarade den fordne matrosen, ,jag är trött af det sysslolösa lifvet. Om det är ert allvar, så skola vi snart blifva ense om handeln. Jag har här ätit middag; betala min förtäring och gif mig ännu något att dricka, så är saken afgjord. — ,Topp! utropade värfvaren, bad värden uppgöra räkningen, bestod rekryten ännu en flaska vin och betalte. Då flaskan var tömd, uppmanade officeren den nyvärfvade att följa sig. Denne reste sig upp från sin plats, och värfvaren såg till sin förskräckelse, att rekryten hade ett träben. Hvad, din spetsbof, utropade han, ,du har bedragit mig! — Ah, alls icke, svarade den enbente, ,jag har lofvat er att gå med, och ni skall se, huru snabbt jag kan röra mig från det ena stället till det andra med mitt träben. Jag skall icke blifva efter, det ansvarar jag fört. — ,Men hvad skall jag göra med dig? Till matrostjenst är du ju oduglig. — ,Nå så sätt min förtäring på Kungens räkning. Då jag hade två friska ben, gaf han mig bröd: jag har förlorat det ena i hans tjenst, och en tarflig middagsmåltid håller mig icke skadeslös för min förlust; jag har satt mer på spel än han, och har ännu mycket hos honom till godo. Officeren samtyckte och skänkte invaliden ännu några skillingar. — Något för gamla ungkarlar, som tänka att gifta sig. I London afled nyligen en rik privat man, i en ålder af 20 år. Han hade i sitt 60:de år gift sig med ett ungt fruntimmer utan förmögenhet, hvarmed han träffat följande besynnerliga förbindelse: Han förklarade nemligen sin fästmö, att hon efter hans död hade ingenting att vänta, men att hon deremot under hans lifstid skulle årligen erhålla en betydlig penning-summa, som i man af hans ökade förmögenhet skulle höjas. Detta mått förfelade icke sitt ändamål. Den unga hustrun var oändligt mån om sin mans helsa och visade honom till hans sista ögonblick den ömmaste vård och skötsel. — — ——