Gotlands läns nya tidning – 27 september 1860, sida 3

— Stackars barn! ropar Victor, af detta skådespel alldeles förstenad. Den tappre glömmer allt, sin döda bror och sin hämnd, segren. Sebastopol och det rika bytet. Ilan ilar modren till hjelp, — han, som aldrig egt en sådan, han söker återkalla henne till lifvet, han låter henne, i brist på annat, lukta på hans vinflaska, han badar hennes tinningar med kallt vatten, i det han omedvetet blandar sina tårar med blodet. Men han förmår ej återkalla den unga, vackra frun till lifvet. — Upp! sade han till sig sjelf, pipan är sönderbruten! ingen hjelp mer. Nu gäller det barnets räddning! Och han betraktar den lilla gossen, en rödblommig engel, som, fallen på golfvet, med förskräckelse betraktar sin döda mor och den obekante fienden. Zuaven sökte sin segerlön: der är den! ,att beskydda ett oskyldigt barn! att blifva den faderlöses far. Han, som ända sedan sin födelse varit faderoch moderlös! Men hvad upptäcker han, då han tager barnet? Hvadan kommer hans förvirring och att hans kind bleknar? Han ser på en möbel en förgylld kask och på den igenkänner ban den svarta örnen, hans broders mördares vapen! ... Det är således hans fru, han ser framför sina ögon, det är således hans son, som han vill rädda! Victor, som koleran ej förmått bortrycka och som tusen gånger skådat döden i ögonen, sjunker ned i en fåtölj. En kallsvett rullar utför hans kinder, han kämpar en fasans kamp med sig sjelf ... ... hans