Gotlands läns nya tidning – 6 september 1860, sida 3

mA 6 Spridda drag ur Garibaldis lefnad. (Ur Posttidningen.) VI. Garibaldis afskedsord till sina tnohyne. — Garibaldis inträde i tjenst hos Deyen i Tunis. — Favoritsullaninnan Leila. (Slut fr. föreg. N:0.) Emellertid hade Deyen misstagit sig. För Garibaldis skarpa öga hade det korta ögonblick, hvarunder den flyende fruntimmersgestalten visade sig, varit tillräckligt att för honom upptäcka ett väsende af oändlig fägring och hang lifliga, italienska hjerta upptändes liksom genom ett trollslag af den hiftigaste kärlek till denna utomordentligt sköna qvinna. i Men han kunde icke draga i tvifvel, att det ju icke varit Deyens favoritsultaninna Leila, som han öfverraskat vid sitt oväntade inträde, och ögonblickligen inseende den fara, som sväfvade öfver hans hufvud, om Deyen finge ens den aflägsnaste aning om de känslor, som åsynen af Leila upptändt i hans hjerta, förstod han att så fullkomligt bibehålla sitt yttre lugn och så helt och hället styra sina blickar, att han icke en enda gäng vände sina ögon mot förhänget, emellan hvars veck, enligt hvad hans inbillning eller en hemlighetsfull aning tillhviskade honom, den der bakom dolda retande qvinnan kastade sina blickar öfver till honom, kanhända, liksom han, uppfylld af en sympathetisk känsla utaf en plötsligt uppväckt passion. Att det verkligen förhöll sig så, kunde han knappt betvifla, då han vid afskedet djupt bugade sig för Deyen och dervid vågade att öfver sin herres axel kasta en flyktig blick åt förhänget till, samt mellan dess öppnade veck varseblef tvenne underbart sköna ögon, som med glödande blick och eldigt uttryck voro fästade på honom. Hon älskar mig! hviskade han inom sig, då han lemnade sultanens gemak och hvarje tanke på de faror, han nödvändigt måste utsätta sig för, om han vågade fullfölja denna kärlek, hade i detta ögonblick försvunnit. Samma afton lyckades han att, ensam i en liten fiskarbåt, obemärkt nalkas den sköna Leilas boning, hvilken låg i en romantisk trädgård invid hafsbugten, och att, gynnad af det inbrytande mörkret, medelst tillhjelp af en silkesstege, klättra öfver den trädgården omgifvande muren. Den sköna Letla, hvilken såsom favoritsultaninna njöt större frihet än Deyens öfriga fruntimmer, hade, så snart hon igenkännt den ensamme roddaren, aflägsnat sina slafvinnor och begifvit sig ned i trädgården, och — det dröjde icke länge, innan hon under glödande kyssar, tillstått sin kärlek för den modige, ja, alltför modige fremlingen. Vi vilja icke lyssna på hvad Garibaldi och Letla under de följande ögonblicken hade att säga hvarandra; nog af, de voro lyckliga öfver att få vara tillsammans och innan de skiljdes åt, hade de, under ömsesidiga kärlekseder öfverenskommit, att på samma sätt träffas igen så ofta som möjligt. Detta förstulna kärleksförhållande hade redan varat i några veckor, då Garibaldi en dag märkte att Deyen betraktade honom med särdeles bistra blickar. Detta smärtade honom mycket för Leilas skull, ty han fruktade, och icke utan skäl, att, I mm —