Gotlands läns nya tidning – 6 september 1860, sida 3

de sig öfver hans sinne, brukade Linda peka på taflan och hviska: Kom ihog honom, som varit så god emot dig och de dina. Det vore otacksamt att förlora modet. När Arvid fullbordat sina chemiska studier, gaf kronprinsen honom medel att resa till England, der han erhöll engagement vid en chemisk fabrik, såsom föreståndare. Han skötte sin befattning på ett förtjenstsullt sätt, och lyckades genom några uppfinningar inom den chemiska fabrikationen förvärfva sig ett kapital, så att han sjelf anlade en fabrik. Linda, hang hjelp och högra hand, följde honom troget och äfven sedan han gifte sig, stannade hon vid hans sida. Åren gingo och af den fattige gossen, hvilken kronprinsen först gjorde till en talentfull artist, och sedan, då han blef en krympling, gaf medel att bilda sig till en duglig och driftig näringsidkare, — blef en förmögen och lycklig man, som skapade sin egen och de sinas utkomst. På sommaren 1859 reste ett par svenskar genom Tyskland till Paris. Då de vid Köhlen stego uti en af vagnarne vid jernvägsstationen, satt deruti en man af några och fyratio år, djupt sorgklädd. Öfver de bleka intelligenta dragen hvilade ett uttryck af melankoli. De tvenne svenskarne fästade sig vid detta, och fullt öfvertygade att det var en tysk, yttrade den ena af dem: