Gotlands läns nya tidning – 6 september 1860, sida 3

Ack, Arvid, skulle jag icke vara det nu, då du med hopp och förtröstan skådar framtiden till mötes. Linda, det är icke hopp och förtröstan, som bor i mitt hjerta. Nej, dessa englar hafva flytt med min afbrutna arm. Det är tacksamhet och beundran för min höge beskyddare. Du skulle hafva hört honom tala till mig, då jag var der uppe, och du skulle, såsom jag, känt dig färdig att knäböja inför så mycken kristlig godhet. Jag vore icke värd att nämnas menniska om jag icke sökte visa min erkänsla genom flit och intresse för den nya bana prinsen så ädelmodigt anvisat mig. Det är erkänslan som nu lifvar och uppehäller mig; ty kronprinsen är en förkroppsligad bild af den gudomliga godheten. Min konstnärssjäl skall tvina bort och dö; men min beundran, min håängifvenhet för honom skall gifva mig förmåga att arbeta och glömma. Och Arvid höll ord. Han arbetade med ifver och var efter några års förlopp en ganska skicklig chemist. — Linda hade, såsom kronprinsen yttrat till henne, varit brodrens högra arm och biträdt honom vid hans laborationer. Hon hade varit ännu mera, nemligen den som oupphörligt återförde hans tankar på tacksamhetens pligter. Den teckning, hvaruppå kronprinsen hade gjort några ändringar, första gången han talade vid den stackars skomakaregossen, hade af Arvid blifvit infattad i en präktig ram och hängde öfver hans arbetsbord. När missmodets tunga hand la