Gotlands läns nya tidning – 23 augusti 1860, sida 2

tillbakak. I brefvet förklarar han också att han aldrig afträder Sicilien. Detta bref skall hafva blifvit visadt för påfven och en afskrift deraf tillställd en annan suverän, förmodligen Napoleon. uris. Den 15 Aug. fi. ues Napoleonsdagen med stor högtidlighet. Genom märerne och vilgörenhetsbyråerne utdelades lifsmedel på tjugu välgörenhetsanstalter till behöfvande familjer, och i det cirkulär till landets Prefekter InrikesminiStern utfärdat, om tillåtelse att i de orter, der befolkningen så åstundar, fira Napolconsdagen, tillkännager han att kejsaren mest värderar de omkostnader, som göres för de nödlidandes hjelp. 125,000 francs äro, enligt Monitören, i Paris insamlade till förmån för de nödlidande kristna i Syrien. Kejsaren har gifvit 25,000 och kejsarinnan 10,000 franes. Kejsaren afreste den 7 dennes till lägret vid Chälons och följande dagen mönstrade han tre regementen som skulle afgå till Syrien, utdelade åtskilliga kors och medaljer samt ställde till sina soldater följande tal: Soldater! Den expedition, som nu afgår till Syrien, skall ej föra något krig mot någon makt, utan endast hjelpa sultanen att bringa till lydnad undersåter, som äro förblindade af ett försvunnet århundrades tidehvarf. Såsom värde afkomlingar af de fordna korsfararne skola de visa verlden, att den franska fanan har en stor sak framför sig och ett stort folk bakom sig. Kejsar Napoleon har framställt förslag att upphöja Spanien till europeisk stormakt och samtidigt härmed har kabinettet i Berlin varmt påyrkat att i så fall äfven Sverige skulle upptagas bland dessa makter. Att förslaget vunnit uppmärksamhet synes deraf, att Englands utrikes minister Lord Russel i sitt svar på Franska kabinettets hemställan om Spaniens upptagande som stormakt förklarat, att England ansåge Sverige och Sardinien lika berättigade dertill som Spanien. ,Preuss. Zeit. yttrar sig, bland annat, derom att om hvad Spanien angår, historiska antecedentia kunna gifva en stat anspråk på en dylik ställning, så har Sverige utan fråga sådane att uppvisa, och de höra icke heller till någon aflägsen tidpunkt. Först i början af förra århundradet nedsteg detta land, till följd af Carl XII:s öfverdådiga och olyckliga vågstycken, från den höga rang, hvarvid det sedan Gustaf Adolfs lysande tidehvarf ärofullt bibehållit sig under nära tre generationer. Adelsväldets tid, som inträdde efter Carl den tolftes död under ett halft århundrade, förlamade nationens handlingskraft och dess inflytande på Europas angelägenheter. Under den snillrike, men obeständige Gustaf den tredje deltog Sverige likväl åter i de stora verldsstriderna och intog en framstående plats i den europeiska politiken. Under Gustaf den tredjes son och efterträdare drabbades det visserligen af härda slag, hvartill denne olycklige monarks blindhet och egensinne bära den hufvudsakliga skulden. Dock äfven efter Finlands förlust och rikets djupa försvagande och skakningar visade sig dess naturliga läge så vigtigt, att det under Carl Johans skickliga ledning tog en icke ringa andel i de väldiga tilldragelserna ären 1812, 13 och 14. Om efter de stora napoleonska krigen, Sveriges inflytande blott sällan blifvit synligt i de allmänna europeiska frågorna, så hade detta sin grund i de rådande politiska konstellationerna, men icke i någon dess svaghet eller i någon stagnation af dess materi— — —