Gotlands läns nya tidning – 23 augusti 1860, sida 2

En halftimma derefter smög sig gossen in i en af de längst bort belägna kojorna vid Drottningholm. Det var en skoflickares verkstad. I en follbänk snarkade en rusig karl. Utan att göra det minsta buller kröp gossen ned emellan skomakarebordet och pallen der han framtog sin ritbok och började teckna af den sofvande skoflickaren. Under det han ritade öfvergjötos de af svält och tårar aftärda kinderna med en hög rodnad och de djupt liggande ögonen blixtrade. Man kunde se på detta barn att han med hela sin själ hängaf sig åt sin sysselsättning. Så länge dagern det medgaf fortfor gossen att rita; men då sommarnatten efterträdde aftonen och den dunkla skymningen gjorde det omöjligt, lutade gossen sitt hufvud emot bordet och betraktade sin teckning ända till dess sömnen lade sin hand öfver hans ögonlock. Ilan hade somnat tungt och djupt och drömde att han var i ett stort rum, der alla väggar voro öfverhöljda med taflor och på alla dessa taflor stod hans namn. Men ur denna angenäma dröm väcktes han af en temligen oblid hand som ruskade honom, i det en ryslig och hes röst ropade: En sådan satbyting, jag skall min själ klå dig både gul och blå för det du löper ute om qvällerna i stället att sitta hemma och arbeta. Och dermed följde några eftertryckliga rapp af spannremmen, beledsagade af följande ord: ,Ligga icke kängorna oklackade och jag hade likväl sagt dig, din kanalje, att de skulle vara färdiga. Tror du jag kläder och föder dig, för det du skall