Gotlands läns nya tidning – 23 augusti 1860, sida 2

upp furstens dygder; tacksamheten välsignar och bevarar menniskans. Drottningholm har alltid varit en plats, den svenska konungahuset älskat. Äfven för några och trettio år tillbaka residerade det unga hofvet derstädes. Dåvarande kronprinsen brukade ofta göra promenader helt allena i parken eller i slottets öfriga omgifningar. Under dessa vandringar hade hans uppmärksamhet fästats på en gosse, som brukade sitta nedkrupen bakom en buske och rita. Gossens torftiga, nästan trasiga kläder, hade gjort att kronprinsen med medlidandets intresse betraktat honom. En gång ropade prinsen honom; men gossen sprang då helt förfärad sin väg, utan att ens se upp på den som kallade honom. Efter denna tilldragelse tycktes han för en tid vara alldeles försvunnen, då en afton kronprinsen — som uppehöll sig vid China slott, der han satt och läste, — plötsligt får höra ett sakta prasslande i en af buskarne. Ilan ser dit och igenkänner den ritande tiggargossen. Denne åter märkte icke att han ej var allena utan kröp mycket försigtigt fram, till dess han kom så att han hade slottet midt framför sig, då han satte sig ned på sandgången, framtog en bok och började rita. När han tecknat en stund ropade en röst: yllör du barn, kom hit! Förskräckt slog den lille artisten igen boken och sprang sin vig.