Gotlands läns nya tidning – 19 juli 1860, sida 3

på armen och vandrade åt skogen, och gubben började att elda ugnen och reda till degen, och när han tyckte denna vara färdig, började han att baka. Men hvad för slags kakor det skulle blifva, kan man väl förstå, då han glömt bort jästen och satte in dem utan att hafva sopat ugnen. Gubben tyckte nog, att han gjort det väl, och tanken på det färska brödet retade hans matlust. Färskt bröd är rasande godt, tänkte han, men får man släsk till, så smakar det så mycket bättre. Dermed gick han ut i boden efter det enda fläskstycket de egde. Men fläsket var salt, och nog skulle det smaka bättre med dricka till. Han lade derföre fläskstycket på källartrappan och steg ned i källaren. Just som han fick svickan i handen, kom en hund och tog fläsket. Det ville han då för ingen del mista, hvarföre han af alla krafter skyndade efter hunden. Bäst som han sprang, blef han varse, att han hade svickan i handen. Nu gaf han fläsket förloradt och skyndade tillbaka för att åtminstone rädda drickat; men han kom för,sent. Tunnan var tom, drickat utrunnet. Detta grämde honom, men han tröstade sig dock dermed, att gumman skötte sig ännu sämre i skogen, och om han också fick vara utan både fläsk och dricka, så hade han ju så rart färskt bröd, och ,den som har bröd lider ingen nöd, säger ordspråket. Men den trösten blef ej långvarig, ty då han kom in i stugan, fann han allt brödet förbrändt, så att han icke fick smaka en enda bit af hela baket. Nog var det harmligt. Det här går illa, suckade han. ,Om jag ändå låtit mor bli hemma; för när det går så på tok för mig, hur skall det inte då gå för henne i skogen! Tänk om hon huggit både armar och ben af sig. Men det var inte tid att tänka på det nu. Solen stod så högt på himmelen, och han skulle ju koka grönkål till middag. Han tog derföre ned gummans splitter nya gröna vadmalströja, hackade den uti små bitar och lade den i grytan. Att han intet kunde koka grönkål utan vatten, det visste han nog, och källan låg ju så långt borta. Men han skulle ju tjerna smör också. Huru i all verlden hinna med allt detta? Om jag nu tager tjernan på ryggen, och ruskar henne dugtigt under vägen, så får jag nog smör till dess jag kommer tillbaka, tänkte han, och så gjorde han äfven. I hastigheten glömde han dock att sätta locket på tjernan, och när han nu lutade sig ned för att draga upp ämbaret, rann all gräddan utöfver hans hufvud och ned i brunnen. Svåra bedröfvad vände han åter till sin kålgryta. Han skulle ju valla kon också, och intet kunde han på en gång vara både inne och ute. Huru förena detta? Torftaket lyste så grönt i solskenet, och der syntes honom vara godt bete. Han band derföre ett långt rep om kons hals, drog upp henne på taket och kastade repets andra ända genom skorstenen ned i stugan. Lugnare till sinnes steg han in, band repet om lifvet och började så att blåsa upp elden under grytan; men bäst han blåste, föll kon ned af taket, och drog honom upp i skorstenen. I detsamma kom gumman hem med en stor hankknippa på ryggen, och när hon fick se sin ko hängande på stuguväggen, skyndade hon genast till och högg af repet och gick så in i stugan. Der låg nu gubben på golfvet, illa både rökt och bränd. ,Trösta mig för dig, sade hon, ,huru har du skött dig här hemma? Gubben bara qved och kunde ej svara ett enda ord; men huru han skött sig, det blef gumman HH nn