Gotlands läns nya tidning – 12 juli 1860, sida 3

Mäster Garibaldi var åtföljd af sin hustru och tvänne båtsmän. Men hans utfart gällde i dag icke något fiskafinge; utan han skulle blott göra en utflykt på hafvet, för att göra sin hustru till viljes, hvilken fått det infallet att vilja ut för att hemta frisk luft och stärka sig till den blifvande kampen, enär hon emotsåg sin snara nedkomst. Hennes önskan gick också öfver all förväntan i fullbordan; ty medan stadsboarne voro ute på denna lustfärd utbröt plötsligt ett fasansfullt oväder. Himlen öfverdrogs af svarta moln, vinden tjöt i tackel och tåg, blixtrarne korsade hvarandra och regnet öfverspolade den lilla fiskarebåten, hvilken mäster Garibaldi och hans båda medhjelpare icke utan ganska mycken möda lyckades återföra oskadad till land. Men då båten lade till vid en af stadens bryggor, hade Giuseppe Garibaldi, hjelten i denna skildring, redan skådat dagens ljus. Sålunda tycktes naturen sjelf, genom att låta Garibaldi födas på öppna sjön i en bräcklig farkost, under storm, oväder och dödsfara å ena sidan, och nationelt frihetsjubel å den andra, hafva kallat honom till den lefnadsbana af faror, äfventyr och strider för friheten, hvarunder han från sin första ungdom, ja, vi må gerna säga, sin barndom, tillbragt hela sitt lif.