Gotlands läns nya tidning – 12 juli 1860, sida 3

som hennes rum voro lästa, visste de ej om hon var hemma och ville vara allena; således hade ingen brytt sig om att söka henne, isynnerhet som hon på de sednaste dagarna ofta hade stängt sig inne och misstyckt om någon då stört henne. Clara hade kommit sent hem och var ännu uppe på sin kammare. Alfred gick genast igenom sina rum in i Ebbas, men der fanns hon ej. Ej heller hade hon varit hemma, emedan sängen stod orörd. Nu blef ett oroligt sökande öfverallt; slutligen saknades den lilla båt, som fruntimmerna begagnade vid sina utfärder till en liten holme, der de brukade bada. Nu uppstod en förfärlig aning hos de sökande, och genast skyndade man öfver till den nämnda holmen, der ganska riktigt den lilla båten, som vanligt, var till hälften uppdragen på stranden vid badstället och Ebbas alla kläder der bredvid; nu var intet tvifvel öfrigt, att hon ensam hade begifvit sig ut att bada, gått för långt och omkommit i det litet längre bort befintliga bråddjupet. Clara, lika häftig i sorg som i glädje, ville i sin förtviflan kasta sig i djupet för att följa efter Ebba; nu kände hon huru mycket hon älskade den försvunna och nu förebrådde samvetet henne den otacksamhet, hvarmed hon lönat sin välgörarinna. Äfven Alfreds förtviflan var utan gräns, äfven hos honom gjorde samvetet sin röst gällande. Den enda tröst, de olyckliga egde, var den att de trodde Ebba i okunnighet om deras hemlighet.