Gotlands läns nya tidning – 14 juni 1860, sida 3

yra, uppsprang från sitt eländiga läger och tog en lös sten ur muren, der hans guldmynt lågo i en strumpa: han kände på sin sönderfallna väst, der guldstyckena voro insydda; och de klibbiga fingrarne darrade. ,Han är sjuk, det är vansinne, ett glädjelöst vansinne, fullt af ångest och onda drömmar! Och de aflägsnade sig skyndsammast och stodo framför fångarnas brits, der dessa sofvo i långa rader, sida vid sida. Lik ett vilddjur flög cen upp ur sömnen och utstötte ett gräsligt skri; han knuffade med den spetsiga armbågen sin sidoman och denne vände sig om, yrvaken. Håll munnen, ditt kreatur, och sof! — nu är det natt! Hvar natt, svarade den andre, ,ja, hvar natt kommer han, tjuter och plågar mig. I hettan sporde jag ett och annat; med ett hetsigt sinne är jag född, det har bragt mig hit för andra gången: men för hvad jag brutit har jag ju mitt straff. — Blott ett har jag icke bekännt. Då jag förra gången kom ut härifrån och gick förbi min herres gård, då brusade hvarjehanda upp inom mig; — jag strök en svafvelsticka mot muren, det kom halmtaket litet för nära, allt brann, allt råkade i hetta, just som det går med mig. Jag sjelf hjelpte till att rädda kreatur och folk. Intet lefvande brann upp, en flock dufvor undantagne, som flögo i elden, och bandhunden. På honom hade jag ej tänkt. Man kunde höra hans tjut — och det tjutet bör jag ännu ständigt