Gotlands läns nya tidning – 14 juni 1860, sida 3

De sjungande Blommorna. Om våren, denna härliga tid, då allt jublar, glöder, tonar och vaknar till nytt lif, gå vi ofta pegrundande förbi dessa tysta blommor, hvilka den gode Guden icke gifvit något annat än ett intagande öga att uppslå, men intet doft, detta blommornas ljufva språk. Vårt arma, svaga menniskoförstånd vill måhända fördenskull till och med smått gå till doms med den vise Skaparen och klagar öfver det matta lif, hvartill dessa behagliga, men evigt stumma hans händers verk blifvit dömda. Förunderligt är det dock, att de beklagade små blommorna alldeles icke se bedröfvade ut, huru medlidsamt äfven menniskoögat nedblickar på dem; de le till och med, och detta så hemlighetsfullt och förstulet, att hjertat i menniskobarnets bröst ersar en helt underlig rörelse. Men det är också en ljuf hemlighet i ett sådant blomsterlif, och om J beskedligt lyssnen, vill jag förråda denna för Eder. Det var en ljum sommarnatt, då en yngling med bleka kinder knäböjde vid sin älskades graf. Vintern hade fråntagit honom hans brud och för evigt brutit hans lifs blomma. Våren hade fjettrat honom vid sjukbädden, och sålunda skådade han nu vid fullmånens sken i sommernatten för första gången den älskades hviloställe. Den gode Guden såg det trogna hjertats djupa, heliga smärta och hade i de tallösa fönstren på sitt praktfulla hus upptändt bländande, klara små ljus, hvilka öfvergjöto grafven med mildt skimmer, på det att Englarne skulle kunna räkna tårarne, som ur de mest bedröfvade ögon på jorden föllo på kullen, och en Engel framför alla: Den bortgångna älskade. Alla grafvens blommor voro klara och skinande, hvarje liten blomma lyste. Vid den slumrandes fötter stod ett gammalt tulpanträd orörligt i månskenet; vid dess hufvud blommade en tät bukett af hvita nattvioler, så skuldfria, som det väsende, hvilket slumrade under dem; den späda lilla häckliljan nickade, alprosorna logo betydelsefullt, blåklockorna nego, och en rik krans af ljungblommor omgaf och betäckte kullen. Den sörjande ynglingen lade med darrande hand sin bortgångna älskarinnas älsklingsblomma, en hvit camelia, på grafven. Vid denna gåfva, som för första gången emottogs utan ett tacksamhetens leende, utan någon kärleksfull blick, brast hans sjuka hjerta, och med ett vildt smärtans skri sjönk han ned på kullen. Då bad en ljusets engel den gode Fadren: sänd honom, Du Allförbarmare, o sänd honom i hans bittra lidande sömnens milda engel! Och Gud villfor den blyga bönen, och sömnens engel — J kännen honom ju, med de kärleksfulla ögonen och de ljusa lockarne, smyckade med vallmokransar — vidrörde den förtviflandes panna. Salig bortdrömde han nu en af sitt lifs svåraste timmar. En timma blott? — frågen J. Ack! J lycklige, som så kunnen fråga, veten ej, att en timma för ett plundradt, af smärta sönderslitet hjerta kan blifva en evighet! — Tornuret slog midnatt. Knappt hade dess sista slag förklingat, så hördes underbara toner från det gamla tulpanträdet med sina blommor. De voro djupa, veka ljud, lika dem, som menniskohanden aflockar violoncellen. Ljuft och innerligt smög sig en kör af de hvita nattviolerna till denna sång, och deras fina, genomträngande stämmor klingade