Gotlands läns nya tidning – 11 maj 1860, sida 3

Unsändt). Några ord i anledning af den i Gotl. Tidn. N:o 18 insända artikeln med undertecknad —e—. Insändaren af dessa rader, som äfven kom i tillfille att läsa den af —e— författade och i G. T. införde artikel, faun i densamma ett ganska tjockt mörker, som tydligen gifver tillkänna ett missfoster af Satans försök. Denna orena ande, som verkar i otrones barn, har äfven i —c:s— artikel framlemnat ett prof på de frukter, som följa efter den i andlig slummer och sömn insöfvade syndaren. Vi vilje, ehuru vår förmåga är ganska ringa, härmed uppriktigt bekänna vår åsigt, då vi uppträda mot —e— såsom ett bevis på vår motsats till honom. —e— som talar så mycket om en tid som är så full af religiös oro m. m., och söker förklara att detta just skulle här leda sig af det oroliga, s. k. ,Läseriet eller ,Läsarne, hvilka med sina Apostlar, om än i 100 år verkande, troligen icke skulle blifva bättre med dygd och tro och hvad mer som uppräknas. Det ordet, Läseri, är först och främst ett ord, som kan tilläggas hvar och en menniska som kan läsa innantill, då hon fattar boken; men vi förstå ock ganska väl, hvad menniskorna i allmänhet mena, då de utropa ,bLiäseri eller Låsarnek, att de mena den der lilla föraktade hopen, som äfven kallas galningar, svärmare, fantaster, fånar och hvad mera, den blinda verldsträlen kan i sin uselhet uppdikta. Hvarför alla dessa benämningar så brukas, torde vara af den orsak, att desse så föraktade bruka hålla sig fast i mycket elände, suckande till Gud efter Hans dyra ord till sin spis, hvilket de dagligen af hjertat åstunda. — Kanske, om —e— i sin artikel hade sagt, i stället för Läseri-elände, fattig-syndare-elände, så torde ingen s. k. ,Läsare haft något deremot; men vi vilja icke träta med den blinda verlden om hennes dåraktighet; nog veta vi hvilka som gör den bästa lyckan, det gör ostridigt den som får ligga vid Jesu Christi kors, för att der längta efter salighet. Emellertid vill hvarje s. k. ,Liisare ändock icke byta bort sitt elände mot all verldens snart försvinnande dåliga fröjd, hvilken ej annat är iin en tom brunn, en oren källa o. s. v. Vi vilja nu söm hastigast nämna några ord, angående den uppmaning, som —e— i sin artikel gifver, till dem som behjerta hans räd, att köpa den från trycket nyligen utkomna boken: Afskedet från Kyrkan af Herr Rector J. N. Cramörk; denna bok som är så klar och upplysande för —e—, som trotts ingen skulle vara bättre, må han ock få behålla för sin egen räkning; det är emellertid icke underligt att han vill uppmana andra dertill i sin förvillelse. Vi ha ock läst i Hr Cramörs bok, men dock icke mer än några rader, och fann i dem ett sådant mörker, som tydligen gaf tillkänna den stora blindhet som dess författare är innesluten uti. —e— nämner bland annat om Luther, då han i början utgaf sina skrifter, hvilka af minga ansågs för skadliga, deraf att de ännu icke läst dem; men när de det hade gjort, så tackade de Gud derför. Det tro vi ock nog att förhållandet så var; men att härvidlag försöka göra en tillämpning på Hr Cramörs bok, AEA css G .—