Gotlands läns nya tidning – 11 maj 1860, sida 3

åsigt antages naturligtvis också, att menniskans ansvar, eller Guds anspråk på henne, är relativt till hennes menskliga förmåga och förhållanden, samt att menniskans utvecklingsbana far sträcka sig genom bade tid och ovighet. Jordlifvet är alltför korrt och stundom alltför fåkunnigt, för att oåterkalleligen få bestämma öfver en evig tillvaro af öfversvinnelig salighet utan känsla och brist, utan behof af fullkomning, eller en helvetisk osalighet utan hopp, utan möjlighet för menniskan att under en evig och andlig tillvaro godtgöra eller försona, hvad hon under en korrt andligt-kroppslig tillvaro 1 tiden brutit eller försummat eller missförstätt. Jordlifvet blir ej derföre betydelselöst, det befrias ej derföre trån ett omätligt ansvar. zvigheten räcker nog till för att låta hvarje elak afsigt, hvarje synd, hvarje sjelfviskt bemödande att förebygga eller förhindra menskoandens utvecklingsarbete, gäldas af tusenarig ånger eller bestraffning. Menniskan har trängt allt djupare in i naturens hemligheter. Från stjernorna till infusionsdjuren blir henne efterhand allting klarare. Från en bäfvande tillbedjan af naturkrafterna har hon kommit derhän, att hon tager dessa krafter i sin tjenst. Utan att någon särskild uppenbarelse i det fallet henne gifvits, har hon lärt sig att leda blixten och att låta en med blixten beslägtad kraft bära hennes bud utmed telegraftrådarne öfver landen, under hafven. Hvad bevisar allt detta? Det borde få bevisa, att menniskan blifvit så rikt, så mäktigt utrustad af Gud, att menskligheten af egna krafter både kan och bör gå framåt i kunskapen äfven om rent andliga ting och sälunda komma till en allt klarare och värdigare kännedom om den Gud, som i naturens under så ögonskenligt för henne uppenbarar sig. — — — — — ——