de han, i det han ordnade sin prestkappa och tog handboken ur klockarens hand, ,jag ser dörren öppnas och värdinnan inträda, bärande sjelf sitt barn till dopet. En ung högväxt och vacker qvinna visade sig nu i salen, åtföljd af några andra fruntimmer. Hon gick med högburen panna och stolta steg. En ståtlig, stolt sigurk, hviskade jag till min förman. dJavisst, medgaf Liljenvaldh, ,det finnes ingenting stoltare på jorden än en qvinna som bär på sina armar sitt förstfödda barn. Ceremonien förrättades och barnet erhöll i dopet namnet Johannes. Efter aktens slut aflägsnade sig den unga frun och syntes icke mera på hela qvällen. Men säg mig då, hvad är vår värd egentligen ? frågade jag klockaren, under det vi mumsade på den finaste konfekt och smuttade på det ypperligaste rhenska vin. Kors, vet inte herr komministern det! utbrast klockaren, betraktande mig med stora ögon. ,Det vet jag visst inte, svarade jag; flera gånger har jag frågat doktorn derom, men alltid fått undvikande svar, liksom ville han reta min nyfikenhet. Nå, hvad tror komministern sjelf att vår värd är för slag? Han ser mig ut för att vara handlande. Handlande? upprepade klockaren dragande på mun; ,, visserligen kan man säga att den, som