(Slut fr. föreg. N:o.) Då man vet Gotlands-allmogens mekaniska fallenhet, som vår store landsman Christoffer Polhem ärft i blodet, så att landtmannen här längesedan och mycket allmännare än i andra landskaper, ja, nästan på hvarje sjerndels hemman, har sina sjelfbyggda tröskverk och vindmaskiner, utom qvarnar och sågverk, och att utom andra Mikaöl Gottberg från Sproge ensam byggt 156 tröskverk, så undras om ej här på Landet skulle kunna upprättas en verkstad eller fabrik för fördigande af tröskverk, vindmaskiner, m. m. och andra åkerbruks-redskap till export; lämpligt virke af oxel, appel, o. s. v. fins ju här i öfrverflöd. En sådan verkstad i stor skala och med beräknade uppköp af behöfliga rå-ämnen skulle naturligtvis kunna lemna ypperliga fabrikater till goda priser, utom fördelen att många armar dervid skulle sysselsättas. — Men på sjelfva skeppsvarfvet i Wisby, hvars liflighet eller stiltje bevisar om en ort förtjenar eller icke namnet at en handels-stad, hade man nu i vinter knapt fått höra det trefna dånet af en yxa, ifall icke en af våra raskaste affärsmän låtit ett skepp här repareras. Det är dock blott omkring 20 år sedan som på vårt varf under en vinter sju fartyg stodo på stapeln. Och hur går det nu vanligen med vårt arbetsfolk, som är värnlöst och svälter en tre, fyra månader under den kalla årstiden? Med antagande af de enskiltes förbindelser till det allmänna, tycker man nästan att det ej borde vara alldeles omöjligt för våra skeppsredare att enskildt eller i bolag kunna på vintern bygga åtminstone ett fartyg. Mycket, mycket kan sannerligen göras med små medel, om blott viljan är god och enig, folket lifvadt af håg för det allmänna och derest dess förmän äro vakna! Vill man till enskilt och allmän båtnad väcka rörelsen inom landet och återförskaffa Wisby rang bland handelsstäder, så måste våra köpmän, som hafva uppfostran för den saken, ännu närmare lära känna vårt lilla Land och dess stora tillgångar, förstå sin ställning till handels-verlden, noggrannare studera förhållandet på andra orter, spekulera på Landets affärs-ställning i stort och sedan med enighet luta sina hufvuden tillsamman i rådslag till Gotlands fromma och Fäderneslandets väl. Att hvar och en äldre och mera erfaren inom corpsen och samhällets förmän härvid skola träda i spetsen, vare sig vid riksdagen eller i rådkammaren och att Länets K. Hushållnings-Sällskap samt våra bästa landthushållare härtill märkeligen böra medverka, är en klar sak. Och skall handels-corpsen, om den så vill anses, fatta sin samhälls-uppgift, handeln, i en mycket vidsträcktare och högre mening än för blott det enskilta förvärfvet, derigenom blifva landets ledare i allt hvad som angår allmänna rörelsen, lifligt och med kännedom deltaga i samfundets ekonomiska angelägenheter, rådslå om dessa föremål och offentligen framträda med sina åsigter. Vill man ej detta, mäktar man ej detta, då kunna vi icke såsom handlande i rätt mening anse dessa blott köpslående stadsboar; och att de personer, som något förstå och något ega, tycka att samhällsställningen är bra som den är och icke bry sig om att hvarken säga något eller göra något till dess förkofran, är en stor olycka. — Att vi här i dessa saker ofta taga miste är naturligt; men huru mycket klarare och framför