Hvarjehanda. Gustaf den 3:dje och Per Olsson. Konung Gustaf den 3:dje brukade ofta, såsom bekant är, gå ut ibland folket, dels för sitt nöje skull, och dels för att någongång höra ett ord oförfalskad sanning. En gång, under det att hela hofvet var förlagdt till Drottningholm, gick han ett godt stycke inåt Lofön. Endast en ,garcon bleu beledsagade honom. Denne gosse hette Las Hjortsberg. Under det Konungen i djupa tankar gick fram på en gångstig, genom en behaglig grön rågåker, föll hans blick på en gammal Bonde, som gick och sådde. Bonden vände ryggen åt Konungen, så att denne nalkades honom oförmärkt. Bonden talade för sig sjelf och Konungen lyssnade för att höra hvad han sade. Bonden yttrade: Kommer di, så kommer di inte; — kommer di inte, så kommer di! Förundrad öfver dessa besynnerliga ord tilltalade Konungen Bonden, och frågade hvad han menade. God afton! sade Bonden, tog af sig den röda filtmössan och bugade sig djupt. ,Gud bevare vår nådige Konung! God afton! Gud bevare dig redlige Danneman! svarade Konungen, något förlägen öfver att hafva glömt den bland allmogen obrottsligt antagna höflighetsregeln, att aldrig tilltala någon som man träffar, utan att först helsa. ,Men säg mig hvad du menar med dina ord? Di ä klara di! genmälte Bonden, ,jag sår ärter, si, kommer dufvorna och äter upp ärterna, så kommer inte ärterna opp: kommer inte dufvorna, då kommer ärterna. Den vittre Konungen skrattade hjertligt åt en så enkel förklaring, och befallte Bonden att icke gifva den åt någon annan, förr än han sett Konungen 12 gånger, så skulle han få en ko. ,,Och du heter?4 frågade Kungen, när Bonden lofvade att lyda. Per Olsson heter jagk — svarade Bonden, ,men koen, ho ska heta Kungsan!