Gotlands läns nya tidning – 27 april 1860, sida 2

sig här och der till små berg, hvilkas vågiga sidor likna orörliga böljor. Dagen siinker sig allt mer och mer, och stora flockar af korpar, dem man under vintern träffar nästan vid hvarje steg på slätterna, fly undan till det innersta at skogarne, i det de uppgifva hemska skrän; olycklig den resande, som genom oförsigtighet eller dröjsmål befinner sig på slätten vid detta tillfälle. Han förvillar sig, och stelnad af köld, förgås han ovilkorligen. Då storm och snö sålunda rasa på de södra kustländerna, händer det icke sällan att hela hjordar at får, till och med hästar, uppslukas af hafvet, utan att det är möjligt att kunna komma dem till hjelp. Förgäfves tränga sig djuren i sin förskräckelse in på hvarandra för att motstå orkanen; den drifver dem ut på den flacka stranden, och så snart de kommit ut på isen, bordssöras de och försvinna i vagorna. Man gifver i Ryssland åt detta fenomen det betecknande namnet Metel (snöjagten). Oaktadt de vidsträckta skogarne i norra provinserna myeket bidraga att minska dess våldsamhet, skördar det likväl der ett stort antal offer. Den ryske bonden trotsar de förfärligaste Metel, utan att ett enda ögonblick förlora det mod och den kallblodighet, som i farans stund utmärka honom. Se här ett exempel. Den 27 Nov. 1855 blef en ung bonde från byn Zoieuintsof i guvernementet Kursk skickad till staden af sin far att sälja porslinskärl, som