Gotlands läns nya tidning – 5 april 1860, sida 2

Den stackars gamle mannen utanför tycktes hafva fått nog af detta utbrott af läkarens vrede; han blef stående och höll sig fast till jerngallret vid brunnen, samt derpå stilla och undergifven sänkte ned sitt något upplyftade hufvud. yIan vill icke hjelpa oss mera, sade han för sig sjelf, ,jag kan ju icke betala mera. En krampaktig rörelse, som ofta föregår cen bitter tåreflod, drog öfver mannens mun och ansigte, men der kom ingen tår i hans ögon. Han hade väl inga flera. Han samlade då sina krafter och vandrade bort till Apotheket. Vid hörnet blef han stående och sökte fram det gamla receptet, som ofta hulpit. Han fann det också i sin mycket stora, men alldeles toma, plånbok. Men då han genom glasdörrarna såg folk i Apotheket, blef han stående utanför, tills alla hade efterhanden gått sin väg. Då han ändtligen gick in, för att visa sitt recept, fann han ingen, som ville expediera honom. Med hatten i handen och receptet öfver hattskygget blef han stående stilla tills någon ville komma och fråga hvad han önskade. Men det varade länge, mycket länge, och det var icke att undra på, ty man hade länge sett honom, men ständigt sökt undgå honom. Omsider frågade Apothekaren honom tvärt: Nå, Ljunge, ni har väl i dag liqvid med er?