Gotlands läns nya tidning – 5 april 1860, sida 2

Korrespondent-artikel från Stockholm den 27 Mars 1860. Den fråga, som lifligast sysselsatt allmänheten, nemligen Ekonomi-Utskottets betänkande i fråga om revision af unionsförhällanderne med Norrige samt om Ståthållareplatsens bibehållande, afgjordes i alla Riksstånden med oväntadt stark öfvervigt för bifall till Utskottets hemställan i begge dessa hänseenden. Redan på förhand visste man dock att så skulle gå i de begge stånd, der motionärerne sjelfve, Grefve Anckarsvärd och Hr Dalman, samt der Riksarkivarien Nordström ägde tillfälle förfäkta sin åsigt, och der tänkesätten hela tiden tydligen dermed öfverensstämt; men att äfven de andra begge stånden skulle på ett så kraftigt sätt dernti förena sig, kunde man ännu för någon tid sedan ej med bestämdhet förutsäga. — Man tror, att de underrättelser, som från kommittenterne i alla delar af landet, såväl från städerne, som från landsbygderne, hit ingått om de hos landsorternes befolkning rådande önskningar och vilja, i afseende å en fast hållnings iakttagande mot Norriges anspråk, verkat betydligt på utgängen, isynnerhet i Bondeståndet. Aftonen före afgörandet hölls en större sammankomst i Borgareståndets klubblokal, som det förmodades, i ändamäl att motverka antagandet af Ekonomi-Utskottets förslag. IIr L. J. Ilierta, som anordnat sammankomsten, anmodades dervid föra ordet. De olika åsigterne uttalades med värme och liflighet å ömse sidor: men totalintrycket ansågs, på sätt voteringarne tyckas bevisa, hafva varit öfvervågande till förmån för motionernes bifallande. Ett intermezzo berättas hafva dervid uppstått såmedelst, att en ledamot, känd såsom snillrik och varmbjertad, hvilken med ifver motsatte sig förslaget om Stathallareskapets bibehållande, råkade att, under lifligheten af sitt föredrag, uttala den visserligen mycket förhastade gissning, att de, som yrkade qvarståendet af denna lysande och indrägtiga befattning, torde göra det i förhoppning om att sjelfve kunna en dag tillträda densamma. — Vid dessa ord reste sig de i salen närvarande Grefve C. H. Anckarsvärd och lemnade, utan ett ord till svar, samlingsrummet, åtföljd af 30 å 40 personer, hvilka medelst denna stumma handling ville betyga sin förnekelse af ett sådant motif för motionerne. Reklamationer i kraftiga ordalag lära sedermera af ett par talare yttrats. — Den förre talaren sökte ock derefter förklara, det han ingalunda velat åsyfta den vördade voteraren med sin sats. I sjelfva verket kan man väl ej af nägra personliga skäl önska platsen, ty den blefve nog ganska törnbevext och svär för hvilken Svensk som helst att numera bekläda; dessutom lärer ett sådant tillsättande för närvarande ingalunda inträffa. Den Svenska representationen har endast velat utsäga den tanke, att den rättighet, som vid föreningen med Norrige förbehölls Svensk man att kunna, derest den gemensamme Konungen så för godt funne, emottaga Riksståthållarevärdigheten, ej må Sverige frånhändas utan i sammanhang med en allmän revision af unionsförhållanderne, rikena emellan. Annu är ej Ständernes skrifvelse i detta ämne till Kongl. Maj:t afgifven. Förslag derom är dock uppsatt och till Ständerne inkommet. Det ligger mycken vigt på dess affattande i kraftiga och värdiga ordalag, fria från alla öfverdrifter. Detta är ingen lätt sak, i ett så omtvistadt ämne, men, i följd af dess grannlaga natur, desto mera angeläget. Icke heller får det dröja för länge. Allmänheten sysselsätter sig alltjemnt, i följd af ryktena om de Svenska statsrådernes afgång i händelse af Kongl. sanction å Stor-Thingets beslut om Ståthållareplatsens indragning, med gissningar om efterträdarne. Emedlertid är man allmänt öfverens om att de nuvarande rådgifvarne äro duglige och skicklige på sina poster, och att man knappast lärer få dem som äro bättre. Men om Konungen skulle hafva lofvat Norrmännen i Christiania sin sanction, — hvarpå väl ej vore mycket att undra, enär sysslan nu i så många år stått obesatt och det tycktes som om ingen menniska i Sverige ansåge dess nominella qvarstående af ringaste vigt, — så anser man ej omöjligt att sanction beviljas; och det är i sanning mycket att beklaga, om denna i sig sjelf för oss ledsamma omständighet måste medföra hela den Svenska ministerens afskedstagande. Konungen tros gerna vilja bibehålla den, och representationen önskar likaså. Men om de, för att förmå Konungen till vägran af sanction, sagt sig vilja i vidrigt fall afgå, så torde de å sin sida anse sig bundne af denna försåkran. Det tycks dock, att lika väl som Konungen, efter inhemtande af Sveriges ständers åsigter, skulle kunna för ögonblicket uppskjuta uppfyllelsen af sitt löfte till Norrmännen, — ifall verkligen ett sådant löfte är gifvet, lika väl kunde ju ock de Svenska Statsråderne, derest sanction följer, åtnöja sig med att erbjuda sitt af