Gotlands läns nya tidning – 30 mars 1860, sida 2

— ———— —— Under de svåraste timmarne kunde hon icke mera gråta; hon tänkte icke på de unga döttrar, hon hade; mannens tårar föllo på hennes panna, hon såg icke upp till honom; hennes tanke var hos det döda barnet, hela hennes själ och väsende sysselsatte sig blott med att kalla tillbaka hvarje minne af barnet, hvarje dess oskyldiga ord. Begrafningsdagen kom. Natten förut hade hon icke sofvit, i morgonstunden öfverväldigades hon af tröttheten och njöt någon hvila; emellertid blef kistan buren hort uti ett afsides rum och locket der igenspikadt; hon skulle icke höra hammarslagen. Då hon vaknade, kom upp och ville se sitt barn, sade mannen under tårar: Vi hafva igenslutit locket; det kan icke ske!Vår Gud är hård emot mig, sade hon, ,hvarföre skulle då menniskorna vara bättre! — och hon föll åter i grät. Kistan blef förd till grafven, den tröstlösa modern satt hos sina unga döttrar; hon såg på dem, utan att se dem, hennes tankar hade icke mera med hemmet att göra, hon öfverlemnade sig åt sorgen och den kastade henne, såsom sjön kastar skeppet, hvilket har mistat sitt styre. Sålunda gick hegrafningsdagen och dagar följde derpå med samma enformiga, tunga smärta. Med tårade och bedröfvade blickar sågo de sörjande i hemmet på henne, men hon hörde icke deras tröst; hvad kunde de väl också säga? De voro dertill för mycket bedrösfvade.