Gotlands läns nya tidning – 30 mars 1860, sida 3

här hade tårarna fritt lopp, hon grät så bittert, de heta tårarna föllo på grafven. Du vill ned till ditt barn, sade en stämma tätt invid; den ljöd så klar, så djup, den klang in i hennes hjerta. Hon såg upp och der stod bredvid henne en man, insvept i en stor, fotsid sorgkappa, med hätta nedöfver hufvudet; hon såg in under den i hans ansigte; det var strängt, men dock så tillitsväckande; hans ögon strålade med ungdomlig glans, som om han vore i sina ungdomsår. Ned till mitt barn! återtog hon, och det låg en förtviflandes bön deri. Vågar du följa mig ? sporde skepnaden. ,Jag är döden. Och hon nickade, bifallande. Då var det med ens, som alla stjernorna ofvanföre lyste med fullmånens glans: hon såg den brokiga färgprakten hos blomstren på grafven och jordtäcket här gaf mjukt och sakta efter, som ett sväfvande kli ide; hon sjönk, och skepnaden bredde sin svarta kappa omkring henne; det blef natt, dödens natt, hon sjönk djupare än dödgräfvarens spade trängt ned. Kyrkogården låg som ett tak öfver hennes hufvud. En flik af kappan gled åt sidan; hon satt i en vidsträckt sal som utbredde sig stor och skön. Det var skymning rundtomkring; men framför sig, och i samma nu, tätt intill sitt hjerta höll hon sitt barn, som log mot henne i en skönhet, större än någonsin förut. Hon utstötte ett glädjeskri, men hörbart blef det icke, ty nära bredvid och