Gotlands läns nya tidning – 16 mars 1860, sida 2

0 PU vv RR BARA OM Väl betalta Sviskon, Berättelse ur Stockholmslifvet. För omkring ett halft år sedan afled på en af Malmarna här i hufvudstaden en f. d. Sjökapten, hvilken, bördig från Götheborg, hade lefvat 40 är i Stockholm uti den djupaste fattigdom. Han hade medfört från Götheborg en dotter, som var 15 är när sadren bosatte sig härstädes. Sjökaptenen hade högst sällan visaf sig. ute, dels för sjuklighets skull och dels af brist på kläder, Ssasom grannarne påstodo. Dottern lemnade nästan aldrig sin far. Ingen i hela grannskapet kunde erinra sig, att hon haft annat på sig än en grof grönrutig homullsklädning och en svart silkeshalsduk, som blifvit nästan black af ålder och dagligt bruk. Hon kallades emellertid för Mamsell Minchen, kanske mera på spe än till följd af indrens fordna samhallsstallning. Ilon var visserligen mycket blek och mager, men hade deremot de vackraste blå ögon och det rikaste mörka hår, egenskaper som gingo helt och hållet förlorade både genom den bedröfliga toiletten och hennes skygga väsende eller fruktan för menniskor, troligtvis en följd af de Åpeglosor, hvarmed hon af grannarne trakferades. Den enda varelse, som visat henne något deltagande, var en Bodbetjent uti kryddboden midt emot det hus, der hon och bennes fader i 10 år bott. Sa uma år lion med sin tar kom till Stockholm. hade Calle We — så hette Bodbetjenten — kommit i handel och stått i samma bod Kkaledes sedan 10 år tillbaka, och de voro ungefär vid samma ålder. Calle W som tyckte det vara synd om den stackars flickan, hade alltid några vänliga ord åt henne när hon var inne för att köpa sin halva fjerndel kaffe och dito socker, och han hade, så ofta han kom åt, stuckit några sviskon i hennes magra hand. Det blef många sviskon på en tid af 10 år; men så utgjorde de kanske också den fattiga flickans enda läckerhet och glädje. Men en morgon kom Mamsell Minchen in i kryddboden med ögon röda af tårar. Jag får beklaga sorgen, stackars Mamsell Minchen! ropade Calle W emot henne; ,jag fick Just nyss höra att gubben dödt på morgonqvisten. Pappa dog klockan 7, snyftade dottern, och nu har jag ingen annan än Herr Carl att ända mig till, Herr Carl, som alltid varit så god och beskedlig emot mig. Ingen annan än mig!4 upprepade Bodbetjenten; det var näst det värsta det, Mamsell Minchen. Men kan jag vara till någon tjenst. så vill jag visst göra hvad jag förmår, och skälm den som gör bättre än han kan! Ska det vara några sviskon? tillade han och lade efter gammal vana några sviskon på disken. Jag tror inte det är så svårt för oss som vi trodde, yttrade Minchen, i det hon ställde på disken ett litet skrin af jernbleck med lås och nyckel uti; ,detta skrin, som alltid stått under pappas säng, fortfor dottern, ,bad pappa mig taga fram kort innan han dog, och han sade att det var mera deruti än som behöfdes för hans begrafning. Jag tittade nyss i skrinet och såg flera sedelbundtar och en liten lapp der det står skrifvet: 25,000. , Pjugufem tusen! utbrast bodbetjenten. Se efter sjelf, räkna sjelf, goda Herr Carl! had Mamsell Minchen. M:: —U—— — — ;jiliohot oått mista am da i hvrån oYljmda nan.