Gotlands läns nya tidning – 16 mars 1860, sida 2

ärlighet gått miste om de i byrån gömde penningarna. Han ansåg det som en ren förlust, och grämde sig. dagligen deröfver, så att han blef allt histrare och styggare. Gubben Qvick bar sina sjuttio år lätt, det goda samvetet och förnåäjsamheten äro vingar, som uppehålla den bräckligaste kropp: han öfverlenmade orgeln åt sin dotterson, en ljuslockig yngling, med naturligt musikenille, som började lyfta sig till en högre tonhimmel än vanliga landtorgelnisters: men på alla stora högtidsdagar spelte gubben sjelf, och gjorde sådana preludier och utgångar, att han, som folket sade, ,nöp fram tårarnak. Skolan ville han äfven lemna, men då barnen fingo nys om detta upphäfde de en dag en så stark klagolåt deröfver, att han lofvade dem högtidligt, med tårar i ögonen, att, såsom han sade, dö med riset i handen.4 Något verkligt ris bade han aldrig nyttjat, men han hade i femtio ar hvar vecka hotat de ostyrige att nästa vecka skaffa sig ett stort hjörkris. Rusthallarens vägran att hjelpa unge Carl komma till Stockholm höll honom qvar i socknen, men derigenom fick han tillfalle att göra bekantskap me d mamsell Sophia, som sjelf var musikalisk, och roade sig att spela qvatre mains med honom. På landet är det så ondt om sällskap, i synnerhet musikaliskt, att hon nöjde sig ett helt är med hans ödmjuka umgängesgåfvor; derefter bekostade hon hans vistelse vid den musikaliska akademien, och efter några år blef han