Gotlands läns nya tidning – 24 februari 1860, sida 2

Oh A2 00::0j 5 2 Visserligen äro tiderna beniga och lifvets vanliga, tyngd trycker som alltid mången enskilts lycka; men, i fredens sköte, med fördelen af all önskelig samhälls-frihet och — såsom man säger, stående på spetsen af tidehvarfvens upplysning —, tycker man dock att sammälls-lifvet borde vara friskare och sällskaps-glädjen trefligare, lifvad och anförd af bildningen och talangen. Att dock så ej är dertill äro orsakerna troligen mångahanda: antingen har man alltför tidigt öfvergått från den gamla enfalden med dess enkla seder och nöjen till den nya ,societeten, dertill man ännu ej har nog vana och behag, eller äro vi både förbryllade och nedtyngda af lyxens onödiga tillställningar, som kosta så mycket och ge så liten glädje, eller då har man ej så allmänt den bildning man så gerna skryter öfver, eller — — —. Någon hufvudorsak måste dock vara hvarföre sällskapsoch samfundslifvet är Så torftigt och andefattigt; men hvilken? Kanske kommer det till en del af tidens öfverdrifna jemnlikhets-vurm, som promt, alltid och allestädes vill sammanfösa alla samhälls-klasser, då det, med vår bildnings verkliga och ojämna tillstånd, är omöjligt att roa alla: samqvämet blir då, såsom man ser, utan allt lif, tyst och trumpet, ty man måste nedtvinga samtalet till de aldra vanligaste och allmännaste ämnen, dem alla kunna begripa. Så resonerar man då i våra samqväm mäst om vår herres väderlek, om den intressanta torghandeln, om priserna på get-kött, rofvor, m. m., kannstöper om styrelsens misstag, om mat och bajerskt öl, om nyaste modet på kläder, och är vanligen snart inne på sqvallrets stygga allmänning. Men äfven sedan dessa läckra och fattliga ämnen en stund blifvit omtuggade, blir också detta tråkigt. — Dertill har vårt sällskaps-lif det ofantliga felet, att dit samlas för gången vanligen blott det ena könet; komma begge någongång i samqväm, så skilja de stela umgänges-vanorna dem genast i tvenne hopar, såsom fåren och getterna på domedag, ty man tänkar: går du till venster, så går jag till höger; och der ha vi då de tvänne skarpt afsöndrade lägren, klungan af de svartklädda herrarna och de vägg-kringsittande damerna! Qvinnan nemligen, som kanske har tillräckligt af reella samfunds-rättigheter, är i afscende på sin uppfostran vanligen obarmhertigt tillbakasatt af dessa ,herrar, som derföre ej må inbilla sig att de hafva någon verklig bildning då. de inskränkt hennes tankar till köket och barnkammarn (hvilka visserligen äro hennes hufvudsakliga verknings-kretsar), så att hon sällan, utom något klavär-klinkande och litet franska, har någon bildning att tala om i de ämnen som kunna förädla och höja hennes lifliga själ, hvilket dock så väl kunde medhinnas jemte hushålls-bestyren och som vore henne så vigtigt såsom familjens uppfostrarinna och sällskaps-lifvets glädje-sol. Detta allt gör att sällskaps-lifvet ofta är så utmärkt — tråkigt och hela samfundslifvet splittradt och försoffadt; ja, det är nu nästan så illa stäldt med umgänget, att det ej sällan anses som oanständigt att der tala om något tänkvärdt eller allvarsamt, utan blott om det alldagligaste. — Men tänk, om då någon skulle försöka att lifva samqvämet med något af våra gamla sällskaps-nöjen? bevars, dertill är man nu alltför ,bildad! eller att föredraga ett af våra skönaste skaldestycken, en god-bit ur Fäderneslandets litteratur eller historia? Att ———Vs I Ah a Ir Pb Tar 14