Gotlands läns nya tidning – 24 februari 1860, sida 2

— ——— ——— ——— — —— —— — — Prinsen utbrast i ett ljudligt skratt och herrarne instämde. Svenson blef röd i synen som en kokt kräfta och yttrade med barsk stämma: — Nu begriper jag hela ,komersen. . . . Herrarne ha bara velat drifva spetakel med mej och pågabläran, hvilket kunde vara rätt nog, ty vi hade inte här att göra, kan jag förstå. Prinsen kunde icke längre spela den antagna rolen. IIan gick bort till Svenson, fattade honom varmt i handen och sade med vänlighet: — Pro icke något sådant, min goda Svenson! Jag har endast velat sätta dig på ett litet prof, och du har genomgått det med heder ... Jag är verkligen Kronprinsen, och jag tackar dig hjertligen för all den vänskap du visade mig i gär! — Kan det vara möjligt, — sade Svenson efter en paus. Jag har tviflat i det längsta, men nu tror jag så fast som berg ... Nir jag lägger allt tillsamman, blir det säkert som gull, att sjelfva Prinsen var hos mej i går ... När Hanna får veta detta, så törs jag slå mej i backen på att hon får dåndimpen af lutter glädje. — Då faller j båda, — invände Prinsen. — Gör ingenting ... Vi resa oss med så mycket större glädje; ty nu hoppas jag få pågabläran i speblära, skulle jag tro. — Jag skall göra allt hvad jag kan för att realisera ditt hopp och bekräfta din tro, — försäkrade Prinsen.