Gotlands läns nya tidning – 27 januari 1860, sida 2

tarens hand och uppmanade honom att vidare förtälja sina lefnadsyöden. — Inte för denna gången, — genmälte Svenson; — ty hundskallet säger mig att de drifva på räf ... Nu ska det bli roligt att se om herrarna duga till annat än skrapa tallrikar ... En hare kan hvem som helst fälla till marken, men det har sig icke så lätt med räfven, som är en inspiskad kanalje ... Vilja herrarne gå in på förslaget, så skall jag plantera ut er der mickel har sin gång . . Den som skjuter bom får en munfisk, och den som skjuter träff ett halfstop öl, skulle jag tro. Både Prinsen och grefven hade fattat ett särdeles godt tycke för den okonstlade och frispråkige skogvaktaren. De antogo utan betänkande tillbudet och läto villigt utplantera sig på hvar sin ända af en liten hergås, der Svenson bedyrade att räfven ovilkorligen skulle stryka fram, såvida katten icke hade ätit upp märket. Sjelf tog han reträtt till en annan bergås, der han i lugn förbidan afvaktade hvad som komma skulle. Emedlertid fortfor hundskallet att höras, än på temligen nära håll och än långt i fjerran, ty en hvar torde veta att räfven är vidlyftig i sina svängningar. Det drog långt på tiden. Grefven blef otälig och svor i tysthet öfver företaget, helst som han var mäkta hungrig, emedan han hvarken druckit kaffe eller ätit frukost. Iländelsen var detsamma med Prinsen, men han stod likafullt tåligt och stilla på den anvisade platsen,