IDIUIIUI . ii 644 — MAR — Okt. 1853 blefvo vi tagna. Hela tiden hafva vi icke haft bröd eller någon slags kokt mat i vår mun, utan lefvat endast af rått kött och nötter. Den 15 Maj 1858 rymde vi och togos ombord på en gammal engelsk Mob, Tidenand (fartygets namn?), samt återkommo lyckligen till Nev-York. Ni må tro att det var lång tid för oss! Hur mången gång tänkte jag icke på hemmet, — det kära, älskade hemmet, hvarest jag haft så mången glädje och lyckliga dagar — och nu skulle lefva ibland vildar och sjelf vara såsom en vild menniska. Jag kan icke här förtälja hundradelen af hvad jag under nämnde tid upplefvat; kommer jag hem, som jag med Guds hjelp hoppas, skall ni få höra nogare om allt. Nu är dock den tiden förbi, och Gud vare innerligt lofvad och prisad, att han hållit sin beskyddande hand öfver mig. — Frankrikes äldste soldat, Barmond, som redan tjenade i armåeen i Ludvig XV:s tid, har aflidit i Montmartre i den höga åldern af 109 år. I Upsalaposten berättas den 18 Jan.: Ett uppträde af ganska ledsam beskaffenhet, med hela prägeln af fordna tiders okynne, öfversitteri och råhet hos unga studerande, egde härstädes rum natten till förlidne lördag. Omkring 12 studerande, allesammans med ett par undantag s. k. studentkandidater inkommo omkring kl. 12 på natten i gården n:o 14 på Waksalagatan, hvarest i ett par rum ett enskildt dansnöje var anställdt. De unge minnen företogo sig här bland annat att för något sitt syfte flytta den mot taket resta brandstegen, hvilken under detta försök med en dånande skräll föll i marken. En i gården boende gevaldiger, vid namn Axelsson, som, nyligen hemkommen från en resa, var sysselsatt i stallet med att ansa sin häst, begaf sig med anledning af bullret och stojet ut på gården och vågade göra de larmande herrarne föreställningar i höfliga ordalag om det oskickliga i deras uppförande. Men detta aflopp ej bättre, än att en af fredsstörarne kommer fram och ger Axelsson en sittopp, hvarvid, då denna gaf en dylik tillbaka, hela hopen under hugg och slag rusar på honom. En kalabalik uppstår, under hvilken riddareskaran kastar omkull sin ensamme motståndare baklänges öfver en stenhop, hvarvid en lykta, som Axelsson hade i handen, far ifrån honom, hvilken de unge männen med särdeles förnöjelse söndersparka till straff derför, att Axelsson ej velat efterkomma deras tillsägelse att släcka ljuset. Uppkommen från stenhopen finner Axelsson för godt att baklänges retirera till sin bostad, afvärjande så godt han kunde de slag, som haglade rundt omkring honom. Kommen nära förstugudörren vänder han hastigt om och söker genom att häftigt springa uppför trapporna undgå sina förföljare och inkomma i sin bostad. Denna plan misslyckas, han upphinnes i trapborna, men en stor och stark karl, som han är, och med sin fördelaktiga ställning öfverst i trappan häller han den påträngande skaran tillbaka, till dess hans hustru, som förskrämd af tumultet riglat dörren, hunnit öppna densamma, då hon hörde att det var hennes man, som ville in. Axelsson skyndar då in, men hinner ej stänga dörren, förrän berserkarne kasta sig på den och tränga upp henne. I denna förtviflade belägenhet, med sin hustru gråtande bakom sig och barnen Yr vv — ä— —hU —j5————