Gotlands läns nya tidning – 20 januari 1860, sida 2

så blir då ett skamligt slafveri alltid dyrare än ett ärligt försvar. Allt derföre må vår ungdom då ej blott i hemmet tidigt få lära sin krigiska bestämmelse, utan äfven i skolorna vid alla lämpliga tillfällen höra detsamma och der ock få öfva sig i vapnens handterande, i mälskjutning och de enklaste marsch-rörelser. Denna Spartanska (krigiska) uppfostran öfverensstämmer alldeles med vårt gamla lynne och våra bästa folkländska minnen, utesluter ingalunda håg och aktning för samhällets fredliga sysselsättningar samt är också alldeles nödvändig för Sveriges försvar och vår enda möjliga räddning i dessa hotfulla, krigiska tider. Sägen, huru skall det eljest gå med vårt dyra Fädernesland; hvad arf hafva vi eljest att lemna åt våra söners söner? Derföre må vår rask: ungdom ofta höra den sången: 0, yngling! om du hjerta har Att trampa fädrens fjät, Flyg till ditt Fosterlands försvar, Dö eller rädda det! Lidner. Och man bedrar sig fullkomligt, om man af onödig blödighet tror, att vapenöfningar hafva något afskräckande för Gotlands ungdom; tvertom. Vära gamla folkländska lekar äro dertill goda för-öfningar i vighet och kraft, och alla officerare från fasta landet erkänna ju Gutarnas raskhet, lif och begriplighet vid exercisen. Kung Oscar berömde det samma här 1854, då ock Napoleons adjutanter med liflighet anmärkte vår allmoges vintelligencek (fyndighet) under fält-rörelserna, efter hvilkas slut våra ynglingar voro så litet tröttade, att de genast framför tälten roade sig med ,pärk, ,varpa och andra ansträngande kropps-öfningar (hvilket också på kompagni-mötena är det alldagliga nöjet mellan exercis-timmarna, liksom till hvila!) Denna vapen håg är ej heller att undra öfver, ty barnen leka här exercis i kolt, och hvar och en af oss Wisbyboar minnes ännu med nöje då vi på ,By-rummet exercerade under den raske Major J. Ehinger, eller då vi på befäls-mötet hela sommarnätterna under den folk-käre Baron J. Cederström äfventyrade med reduttens uppkastande vid Follingho-väg; att ej tala om den långa marchen till Ostergarn och fält-manövern 1829 under d. v. Kronprinsens befäl på Slite-backar. Det var då som denne Furste lofvade nådigt hägn och uppfostran åt ett barn, en nio-årig korporal, som alldeles frivilligt och af lust till vapen-yrket stod der i ledet och med sitt gevär utan att tröttna gjort denna långa marchen till Slite ända från Wamlingbo. Således ser man häraf, liksom af hela Beväringens frivilliga uppkomst och utveckling, att vapenfärd ej ligger mot vårt folk-lynne; hvarföre medborgerliga sysselsättningar ej alltid böra utesluta från innehafvande af militäriskt befäl, blott allmänheten dertill alltid väljer sina bästa och talangfullaste min. Men, ett är krigslekar i fredstid, annat är det när vapnen skola brukas på skarpa allvaret mot fienden; dock hoppas vi med tillförsigt, att vårt tolk, med vikinge-blod och stolta krigs-minnen från våra stora dagar på ärans fält och vid fiendens hot mot våra byggder, ej af den långa freden eller den nya penninge-andan må vara så vanslägtadt, äreförgätet och förderfvadt, att det ju ej, om det engang gäller det heliga försvaret af hus och hem, skulle kunna försvara sig och manneligen dö, hvilket dock till slut är alla menniskor förelagdt. mh h1lhHHNDnnlhl1-lhD OD ÖÄÖ ÖA C —J— — —