Gotlands läns nya tidning – 20 januari 1860, sida 2

Båda voro klädda som jägare och i öfrigt försedda med alla de effekter som äro nödiga sör Nimrods raska söner. Färden ställdes genast ned till sjöstranden, der några roddare med en liten segelslup lågo och väntade i vassen. Alla reste sig och helsade vördnadsfullt vid Prinsens ankomst, hvilket han stillatigande besvarade med en vänlig nickning, hvarefter de båda jägarne slogo sig ned i båten, som genast lade ut. Morgonen var oändligt skön. Näktergalarne drillade ännu en och annan ton i den blomsterrika parken, och tusentals lärkor, höjande sig och försvinnande i den ljusa etern, helsade med muntra klingande sånger den uppgående solen, som strödde sitt rika guld på den spegelklara insjön, hvilken låg innesluten i en ram af dunkelgröna bokskogar. Prinsen satt länge i tysthet och njöt med hänryckning af det herrliga skådespelet; men plötsligt reste han sig upp och yttrade med högtidlig röst: När som så mycket skönt i hvarje åder Af skapelsen och lifvet sig förråder, IIuru skön då måste sjelfva källan vara, Den evigt klara! — En i sanning herrlig morgon, sade grefyc H. — Den är gudomlig . . . En flik af den Högstes mantel ligger utbredd öfver land och vatten, svarade Prinsen. Han vände sig derefter till roddarne och sade: