Gotlands läns nya tidning – 20 januari 1860, sida 2

——— —— ——————— — — — — glödande sånger. Sällan fick han dock vara ostörd vid sådana tillfällen. IIofsjesket och nysikenheten lemnade honom aldrig i ro. Beckaskog var städse öfverfullt med besökande, som ville se och beundra den unge, milde och hoppfulle furstesonen. Vänlig och blid emot alla, ville det likväl synas som han fann sig en smula besvärad af all den underdåniga uppmärksamhet, som man städse fästade vid hans person. Han gick derför ofta drömmande och tyst inom Beckaskogs salar, och var först riktigt uppsluppen och glad när han kom ut på bygden bland allmogen, med hvilken han umgicks förtroligt som en vän. Han besökte bondens stuga och torparens koja, och gjorde i tysthet mycket godt, som sent eller aldrig skall glömmas inom denna provins. Vid sådana tillfällen råkade han stundom ut för rätt roliga äfventyr, hvaribland vi här nedan vilja berätta ett, som han hade med en skogvaktare i grannskapet. Det var sommaren 1821. Prinsen hade besökt Ramlösa helsobrunn och vistades sedan någon tid på sitt kära Beckaskog, derifrån han gjorde täta utflykter till den närmaste omgifningen, då han vanligen roade sig med jagt och fiske. Tidigt en vacker morgonstund, medan hofpersonalen ännu låg försänkt i sömnens mjuka armar, såg man Prinsen och grefve II. i sällskap vandra ut, endast beledsagade af ett koppel hundar, som söljde sina husbönder troget i spåren.