Gotlands läns nya tidning – 21 oktober 1859, sida 2

Utrikes. ITALIEN. Sedan nu äfven förra veckan förflöt, utan att något fredsfördrag blef i Ziirich undertecknadt, söker man förklara dröjsmålet genom något uppkommet krångel vid skuldfrågans reglering, och försäkrar positivt, att den 12 Okt. är utsatt för undertecknandet. Om man sagt sannt, kommer väl snart att spörjas. Under tiden har mordscenen i Parma tillkommit. CGräisliga detaljer derom berättas i lidningarne. Sålunda meddelar ett telegramm från Parma af den 6 Okt., ,att grefve Anriti, s. d. öfverste för parmesanska trupperna och förhatad hos folket, kom på vägen till Piacenza genom Parma. Han igenkändes på jJernrägsgården och häktades. Då pobeln hade erfarit hans tillfsångatagande, sprängde den porlarne till den kasern, der 9refren var inspärrad. Den olycklige fången greps, släpades genom gatorna och misshandlades med slag från alla sidor. Eti tåg fästades vid handleden och sålunda blef han, ännu lefrande, drayen kring gatorna. Då man kom till ett kalfjehus, som han förut hrukade besöka, högg man af honom hufvudet och denna 9räsliga trose bars i triumf omkring det stora torget och uppsattes på en påle. Det Jasansfulla i detta skådespel stegrades ytterligare genom pöbelns glädjeskri. Nationalgardet och trupperna kallades under vapen, men ankommo först när allting var förbi. Omkring kl. I på aftonen var lugnet återstäldt, Liket fördes till hospitalet. Patruller genomlåqa sladenk. Ett annat leleyramm till Daily News vill veta, att qgrefnen anländt förklädd till Parma för att tillvägabringa en sammansvärjning, och att han, då han upptäcktes, säkerligen i allt fall blifvit räddad, om icke den vaktpost (således icke kasern), der han fördes in, varit så aflägsen från citadellet, der trupperna lågo. Till något slags ursägt för detta dåd, hvilket naturligtvis öfverallt rönt det starkaste ogillande, säkerligen uppriktigast hos Italiens bästa vänner, anföres att befolkningen i Parma hela tiden visat sig mycket exalterad och räknar ibland sig jemförelsevis det största antalet republikaner. ()frerste Anriti skall hafva varit en gunstling hos hertiginnan af Parma och presiderade i den komiteg, hvilken hade att föra ransakningen om den förre hertigens mord. Franska regeringen befallde genast sin konsul i Parma att fordra den strängaste undersökning och de skyldiges bestrasjande, under hotelse att genast begära sina pass. För öfrigt söka båda sidorna draga parti af mordet. Wiener-korrespondenter anse denna händelse Jemte den starka spänningen i Ryrkostaten såsom ett tillräckligt motiv för en militärisk intervention i Central-italien och tro sig vid detta tillfälle kunna förklara, att Österrike ingalunda gätt in på Frankrikes förslag att låta frågan om furstarnes restauration bero på en allmän omröstning. Icke heller kongressförslaget kan under annat vilkor gillas af Osterrike, än att på förhand stadgas, att kongressens blifvande beslut komma till utförande äfven mot Central-italiens vilja. Å andra sidan har Sardinska regeringen, på samma gång hon omtalar Anvitis mord, i en depesch till Paris utvecklat, att dylika händelser icke kunnat inträffa, om man sörjt för att inrätta ett ordentligt regentskap i stället för de provisoriska regeringarne, det vill väl säga, om man icke tvungit Sardinien att från hertigdömena återkalla sina kommissarier. Frågan om ett dylikt regentskap har också ånyo dykt upp och såsom blifrande regent omtalas prinsen af Carignan. Dock skulle hans regentskap inskränka sig till Toscana, Modena och Parma. Ilvad konqressfrågan åter angår, försäkras Frankrike hafva lofvat England att deltaga med betydliga stridskrafter i expeditionen mot China, om England ejlängre motsätter sig kongressen. Från Bologna omtalas den 6 Oktober ett nylt vigtigt steq till den central-italienska enhetens realiserunde, i det tullgränsen mot Modena och Toscana blifvit upphäfd och tillika Sardiniens tulltariff antagen i legationerna. LIndependance meddelar åtskilliga af de bref, som blifvit funna i Narmas archiver, och hrari en legitimitisk korrespondent från Paris tillåter sig en måinyll dels förnärmande, dels hånande utlåtelser mot kejsar Napoleon och de furstar, som krypa för honom, af hvilken deras kronor blifva krossade. IIrad verkan dessa utgjutelser må hafva, kan endast framtiden utvisa, men allmänna meningen är att nu Parmas sak liksom förut Modenas är förlorad ohjelpligen och att frågan endast kan blifra om det öde, som är bestämdt för Toscana och legationerna. FRANKRIKE. Till följd af den påfliga regeringens halstarrighet mot alla Tuillerie-kabinettets goda räd, synes förhållandet mellan de båda hofren dagligen blifra mera spändt. Såsom ett anmärkningsvärdt symptom på Frankrikes sinnesstämning emot den påfliga stolen betraktas det, att de officiösa parisertidningarne icke meddela något af de herdabref, som franska biskoparne utfärdat till förmån för påfvens verldsliga makt. Den bekanta papistiska tidningen Unirers förchrär rent ut Monitoren denna tystnad. hm Y M HA: ii 2 22221 6 a 4 —