Gotlands läns nya tidning – 21 oktober 1859, sida 2

— ————— —— Under det Gustaf talade bleknade borgfogden och ville närma sig dörren. — Stanna — sade Gustaf strängt, i det han ställde sig i hans väg. — Vi skola tillsammans öfverenskomma om hvad som bör företagas för att göra om inte deras förräderi. — Ve mig! — ropade borgfogden förtviflad — jag borde hafva anat detta och nu har jag skickat vårt trognaste och bästa folk till Qvarnholmen. — Vi äro alla i tyskarnes våld. — A nej — genmiälde Gustaf lugnt — vi hafva vetat förskaffa oss medel att kufva dem. — Snart skall ni se förrädarne lida sitt straff — och ve alla dem då — tillade han med en sträng blick på borgfogden. — Ve alla dem, Som icke varit trogna sin pligt och sitt fdernesland. — Ni misstror mig, nådigste herre — utbrast borgfogden plötsligt, i det han darrande gick ett steg närmare Gustaf — jag hör det på edra ord. — Men Gud skall veta, att jag i denna stund med mitt lif ville godtgöra det felsteg jag begått af obetånksamhet. — Jag hvarken tror eller misstror er — afbröt Gustaf — snart skall jag veta hvad jag bör tänka om er. Men i dessa tider, då män af ädlaste slägt förråda sitt fosterland, kan man ej lita på någon — icke ens på sin egen bror. — Dock skall ni innan morgondagen få tillfalle att visa er trohet och försona felsteget. — Gif mig det! ropade borgfogden lifligt, att jag snart må kunna aftvå den skymfande misstanken, som nu hvilar öfver mig. — Nåväl — återtog Gustaf — jag vill tro er. Säg nu ett ord hvad ni råder oss att göra. Tror ni er kunna rädda slottet, om knektarne på Qvarnholmen vore här?