— —— ——— T— ——g LL — LL I detta ögonblick instörtade patern, blek och andfådd. — Danskarne äro här — ropade han. — Matsalen är full af krigsfolk och när jag nyss ville titta ut genom dörren för att få se hvad som stod på, blef den hastigt igenskuffad och förbommad utifrån. En tystnad uppstod i rummet under hvilken alla förskräckta sågo på hvarandra. Hastigt drog Gustaf sitt svärd och sprang ut i Drabantsalen. Vakten hade lemnat den tom, men utanför dörren, som ledde till yttre rummen, hördes qväfda hviskningar och slammer likasom af vapen. — Kom Gustaf, ropade Anna Bjelke, i det hon fattade honom om handen och drog honom tillbaka in i rummet. — Derinne ligga kläderna. — Skynda er så är det kanske ännu tid. Fru Anna öppnade härunder en dörr på andra sidan och sköt Gustaf in i ett litet rum, hvarest åtskillige af garnisonens kläder förvarades. Snart utkom han härifrån, iklädd en borgknekts drägt. Han hade endast bibehållit sitt svärd och instuckit en dolk i öppningen på rocken. Borgfogden, munken och soldaten hade under tiden bommat för dörren till Drabantsalen med hvad de i hast kunnat hitta på och stodo nu med dragna svärd bakom Anna Bjelke, som höll en liten påtänd lampa i handen och vinkade Gustaf att följa sig. De gingo nu hastigt bort till dörren, som ledde utåt förstugan, och fru Anna sökte öppna den, men plötsligt stannade hon och gaf till ett sakta rop. Hon hade funnit dörren stängd utifrån. — Tyst för Guds skull! de hafva omringat oss — hviskade borgfogden i det han drog henne bort från dörren.