Gotlands läns nya tidning – 14 oktober 1859, sida 3

— Barmhertige Gud! utropade Anna Bjelke, har det då kommit derhän. — Men de uslingarne skola först veta med hvem de hafva att göra — tillade hon beslutsamt. — Kalla hit slottsfogden. — Förlåt, sade soldaten, i det han motvilligt dröjde att utföra hennes befallning. — Men om nådig frun ville höra ett ord af mig, så låt bli att tala med honom ännu. — Jag vill icke tillvita någon menniska ett så svart förräderi. Men ändå i en stund som är så vigtig kan jag ej låta bli att bedja er icke lita på honom, ty ingen vet hvad då kan hända. — Huru många svenskar äro inom borgen? frågade Gustaf raskt, i det han trädde fram. — Vi åäro endast åtta, herre, svarade soldaten, de öfriga har borgfogden skickat till Qvarnholmen för att gräfva skansar. Tyskarne hafva vakten och öfver 70 af dem äro inom murarne. — Skola då de förrädarne lyckas, utbrast Anna Bjelke förtviflad, skall deras feghet göra om intet en sak, för hvilken så mycket idelt blod flutit, och beröfvat Sverige ett af dess sista stöd. — Men nej — det är omöjligt att så får ske. Hon nedlutade sitt hufvud i händerna, under det Gustaf hastigt gick fram och tillbaka på golfvet, med denna hållning af beslutsamhet och kraft, som ett vigtigt ögonblick alltid förlänar ynglingen och som hos Gustaf ännu mera förhöjdes af det befallande majestät, som tycktes honom medfödt. Plötsligt stannade han framför soldaten och lade sin hand på hans skuldra, i det han stadigt blickade in i detta ärliga, öppna ausigte.