Gotlands läns nya tidning – 3 juni 1859, sida 3

—— ——k — —75452— Den unga flickan bleknade och rodnade om hvartannat. IIon blef så öfverraskad af detta förslag, att hon icke kunde svara derpå. Kusma betraktade henne stillatigande med en dödlig ångest. — Min Gud! tänkte han, hvad ämnar hon svära? Derpå tog han mod till sig och sade i en bönfallande ton: — Maria, vill ni blifva min maka? — Men ni ser mig i dag för första gången, svarade hon slutligen; ni känner mig icke. — Jag ser er, utropade han, och vet att ni är skön; man har talat med mig om er, och jag vet att ni är god. Hvad kan jag mera begära? Då en man med Kusmas karakter, drifven af en liflig känsla, ändtligen öfvervinner sin blyghet, kan han plötsligt höja sig ända till vältalighet, och Kusma blef också vältalig. Han uttryckte sina tankar med en sådan liflighet och i så öfvertygande ordalag, att Maria slutligen räckte honom handen, i det hon slog ned ögonen, och sade med låg röst: — Ja. IIänförd af sin lycka, fattade Kusma hennes hand, förde henne ut i rummet, der Lorenz och Prochow ännu befunno sig och utropade: — Se här er matmor! — Lorenz bugade sig, Prochow stod orörlig och mumlade mellan tänderna: — Ja, dessa bönders, men icke min matmor. — Maria Dmitriewna, sade Kusma, betrakta denne hedersman. IIan har icke lenmat mig allt ifrån min barndom; han har för mig varit i en faders ställe. IIan kun