Gotlands läns nya tidning – 3 juni 1859, sida 3

Åkerbruksrön. (Ur Tidn. för Landthushållning.) Så snart man har jord, hvilken innehåller någorlunda tillräckligt lera, behöfver man ej frukta att gödseln skall förlora några af sina värderika beståndsdelar om den ej nedplöjes straxt efter spridningen. Frisk och till och med väl brunnen gödsel innehåller blott ganska ringa fri ammoniak, och då gödselns spridning hindrar vidare jäsning och således äfven vidare utveckling af fri ammoniak så kan äfven förflygtigandet af gödselämnen i luften ej vara väsendtligt. Då alla jordarter med måttlig lerhalt i märklig grad hafva förmåga att insupa och fasthålla gödande ämnen, så förloras ingenting af de saltaktiga och lösliga organiska gödningsmedlen till och med under ett häftigt regn, och man kan med skäl fråga om det är rädligare att genast nedplöja gödseln, eller låta den ligga en tid, på det att regnet må komma åt att nedskölja den i jorden. Det tyckes vara en omständighet af största vigt, att användandet af gödseln på våra fält så ordnas, att dess beståndsdelar blifva behörigen lösta och jemnt inmängda i en stor massa jord. Genom att genast nedplöja den kan, tyckes det, detta önskvärda mål ej så fullständigt vinnas, som om man öfverlemnar åt regnet att småningom nedspola den jemnt utspridda gödseln. Bekräftar sig denna åsigt i praxis, så behöfver man aldrig frukta att åkerns tillstånd skulle kunna hindra gödselutkörningen. Som allmän regel torde man då åtminstone kunna uppställa följande: utkör gödseln på fältet, sprid den genast och afvakta sedan passande tillfälle att nedplöja den. I afseende på lerjord tvekar jag icke att säga, att detta utbredande kan ega rum till och med 6 månader före nedplöjningen, utan att derigenom några gödningsämnen, värda att nämna, gå förlorade. Från denna allmänna regel gör författaren likväl några allmänna undantag; han framhåller t. ex. fördelen att nedplöja lång gödsel på styf——