Gotlands läns nya tidning – 29 april 1859, sida 2

ett ord. På samma gång ropade Prochow till honom: — Är ni då ändtligen här, far lille! Kom in, kom in! — Uvarföre all denna uppståndelse? frågade Kusma. — Men, för all del, kom då in i isban (stugan). — Nå, sade officern, i det han satte sig på en bänk. Vill du nu säga mig hvad som har händt? — Men det har ingenting händt, svarade Prochow i en så underlig ton, att hans herre kunnat blifva förskräckt derför, om han icke på samma gång märkt det strålande uttrycket i den trogne tjenarens ansigte och den glädje som framlyste ur hans små, grå ögon. — Du döljer något för mig, sade han till honom. — Åh! herre, huru kan ni tro? ... — Låt mig veta orsaken till denna oro, som jag märker i byn. — Nå väl, så vet då att bönderna laga sig till att taga emot deras nye husbonde. — Väntar man honom? — Ja ... Och ni, far lille, har väl gjort en angenäm promenad? — Ganska angenäm. — IIuru finner ni denna egendom? — Förtjusande. — Har ni besökt herrgården? — Ja. — Och har ni noga besett den? — Ja visst. Den är ett vackert litet ställe. — Kallar ni det ett vackert, litet ställe? Åtta stora rum, flera kabinett, en mellanvåning ... och ett mejeri! Och ett sådant mejeri! Utan tvifvel har ni redan sett det? — Nej.