Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 2

Tidskriften Samtidens sista häfte. Vi återgifva här fullständigt den senare delen af den af oss omtalade uppsatsen om Våra utsigter för den närmaste framtiden: Det är en allmän föreställning hos främlingar att Sverige, politiskt och socialt taladt, i det hela är ett lyckligt land, hvars konstitutionella former gifva tillräckligt utrymme för en lugn och naturlig utveckling, utan att inbjuda till de våldsamma brytningar mellan samhällsklasserna som annorstädes uppskrämma sinnena. Vi hafva delat denna föreställning, och vi hafva trott den delad af flertalet bland tänkande menniskor i landet. Kanhända är detta gammalmodigt; det är möjligt att vi icke följt med vår tid, icke sett huru framtidens ande skakar sina vingar. Väl hafva vi stundom hört att till exempel konungens allena styrande makt, såsom den är honom i regeringsformen försäkrad, är ett minne af forna tiders förtryck, ovärdigt det friborna svenska folket, och att konungen icke är något annat än det suveräna folkets förste löptagare, för att icke säga tjenare. Vi hade dock förestält oss att den stora allmänheten icke ser saken i samma tröstlösa ljus, att den ganska väl vet huru liten del af rikestyrelsen konungen personligt utöfvar, och att hans rådgifvare, långt ifrån att i sin verksamhet inskränkas till att bjuda goda råd, när de begäras, i sjelfva verket i hans namn utöfva styrelsen, men att gammal god sed bjuder att i konungens person vörda kronans majestät. Vill man efter hand utrota denna traditionella vördnad för konungamakten och reducera den till ett simpelt politiskt maskineri, eller ännu hellre till en konstitutionel fiktion, hvilken man lemnar att fredligt torka bort, för att slippa besväret att med våld omstörts den, då är det nyttigt att så snart som möjligt upplysa folket om sitt misstag och lägga i dagen tomheten af den skuggbild som det ser framför sig. Under sådana förutsättningar är det rätt och klokt att konungens rådgifvaro hvar för sig handla såsom satraper, hvar för Big