Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

det är väl nu en måvad eller mora, eom jag drager denna öfverste vid näsan, utan att det kostar mig det minsta, som ni väl kan tänka. Jag är alltför god fransyska, för att låta ett finger beröras af en sådan varelse... Men, emellertid, få tusentals dragoner och husarer för min skull göra bekantskap med spökäppen. Jag har räddat ert silfver, edra hästar, edra vagnar och edra kamelior. Hvad er frus diamanter beträffar, bär jag dem ständigt på mig, och det är ej för nöjet att likna ettjuvelskrin, utan derför, att de äro i större säkerhet hos mig än i lådorna. Jag vet ej hvad bayrarne gå för, men de veritabla preussarne äro ej värda mycket, det påstår jag. Nu skulle ni, monsieur, göra mig till nöjes, om ni genast begaf er åstad, ty i sådana saker kunna ej männer vara till nytta. Jeg har två eller tre gånger sett mig tvungen att trampa er på fötterna under frukosten, för att varna er för något utbrott, och det är icke en kammarjungfrus roll att under bordet trampa sin husbonde på fötterra. Jag skall gifva er ett godt preussiskt pass och ni kan taga alla er frus diamanter med er. Jag skall lägga dem i en liten låda och Pierre kan bära ned dem. Hvad mig beträffar, skall jag fortfarande vara på min vakt. Dessutom är det mig ett stort nöje att lura preussarne och få dem att tro, att jag är en dam af verldAntoinette hade i sina ord inlagt sådan eld och öfvertygelse, att jag, då hon slutade, fann mig mycket rörd af hennes tillgifvenhet. — Ni är en bra flicka, Antoinette, yttrade jag, en bra och förståndig flicka. Jag skulle vilja be er om en sak och sedan vill jag gå.