Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

AO —2:A TA lig förkärlek hemtat från Sveriges envåldsperiod. Derefter erhöll regeringen en dusning för sitt tankeoch bhandlingssött hvilket, enligt friherrens uppfattning, gick i envåldsriktning: detta faktum menade han innebar icke längre något oväntadt eller nytt — och så fick sinansministera en dufning särskildt, men i form af kompliment, framförd med den naturliga grace som friherren i så hög grad eger. Han eade sig vara tacksam för den öppenhet hvarmed fioansministern yttrat sig (d. v. s. gifvit sina envålds äsigter och tendenser tillkänna) Åemedan man nu med all erforderlig visshet känner hvem han (statsrådet Wieern) är, och hvad man af honom har att vänta. Hvad man likväl af detta anförande med all erforderlig vieshet egentligen lärde känna, var att förhemälde triherres historiska studier äro mer än underholtiga. Annars skulle han väl icke hafva förlagt frihetstiden under renväldsperioden. Men sedan han om sitt misstag erinrades — och hvarmed spetsen i heia hans anfall mot finansministern afbröts — förmodar jag att han antiogen hädanefter afhåller sig ifrån att beträda historiens område, eller om han derifrån ej vill afstå, förser sig med Odbners Järobok i Sveriges historia för skolans högre klasser och studerar den med all fit. sjöfarten lidit något afbräck i Öresund. Deremot betonade han, Åatt vi, som bo vid Sundets stränder, påminnas beklagligtvis, så snart vi se ett fartyg med lotsflagg på toppen, utan att kunna få lots, att svenska regeringen icke kunnat tillgodose ett sådant behoff; men ett sådant behof har ju svenska regeringen hvarken åtagit sig eller blifvit ålagd att tillgodose? Att vi, som bo vid Sundets stränder, entreprezant folk med kapital, intet högro skulle önska, än att få se en okontrollerad och oansvarig lotsningsindustri bedrifvasi Sundet af personer, hvilka, i en annan, nu ej längre lönande industri, förvärfvat sig stor lokalkännedom, det är påtagligt; men anspråket på, att denna industri skulle i dess förläggares och utöfvares intresse från svenska regeringens sida göras till en politisk fråga, är höjden af oförsynthet. Grefve Arvid Posse kunde visserligen icke, såsom hr Olsson, åberopa någon mångårig Åpraktiek erfarenhet och kännedom i lotsningen; men han ådagalade lika varmt sitt intresse, som Helsingborgerepresentanten, för den ofta nämda lotsindustrien. Besynnerligt nog yttrade han sig likväl i denna fråga sördeles hofsamt; men af slutorden i hans anförande framgår likväl, att ban betraktar lotsfrågan såsom ven lefvande fråga, som utan tvifvel skall återkomma vid riksdagarne till dese den blir på ett för landet tillfredsställande sätt löst, och med en sådan uppfattning förfor den ädle grefven nu ganska försigtigt. För att hålla denna fråga på lager lämpar den eig ganska väl, och den kan bringas i marknaden vid lägligt tillfälle framdeles, då affärerna visa sig, som det heter på börsspråket, släpande. Men härnäst frågan kommer att upptagas, lärer icke Helsingborgsrepresentanten kunna anföra, Åatt högst tå, om ens något, fartyg passerar genom Flintrännan. Han torde då nödgas medgifva, attredan. i år har det antal fartyg, som med svenska kronolotsar ombord passerst genom Flintrännan, varit ganska stort, och det torde icke vara osannolikt, att han äfven med tiden kommer att uttala sin synnerliga glädje derötver, att genom Flintrännans förseende med bojar och prickar m. m. har en stor fördel blifvit beredd för de handlande i — Malmö, hvilka egna sig åt den fullkomligt lagliga industrien att förse sådana fartyg, som gå i det svenska farvattnet, med proviant och andra förnödenheter. Såsom kändt är, medförde hvarken konstitutionsutskottets granskning af staterådsprotokollerna, eller det derpå grundade dechargebetänkandet, än mindre de afgifoa reservationerna och de förda diskussionerna, det förkrossande resultat, som landtmannaledarne vid riksdagens början med den orubbligaste tilltörsigt profetorat. Ödet fogade så, att de kommo i samma läge som den hannoveranske exmivistern, om hvilken det sades, att ifall han ensam stängdes in i ett rum med två stolar, så skulle han, då dörren till rummet efter en timmas förlopp öppnades, befinnas sittande på golfvot midt emellan de båda stolarne. Vid riksdagens slut sutto de råddryga landtmannastorheterna, figurligt taladt, på golfvet: de hade på ena sidan den flock, på hvars skuldror de hoppats krafla sig upp till maktens tinnar, och på den andra statsrådsfåtöljerna, i hvilka de icke fått sätta sig. En annan talsre — visserligen icke uppggZJääI————n iiii — — — —A— — — — Ä