Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

Vi inträdde i växthuset. Det; var doftande af vällukter, leende och blomsterprydt. Mina kamelior hade blifvit ansade med högsta ömhet och vård, ja de voro riktigt förklemade, inbäddade i bemull. — Nå väl, sade öfversten triumferande, ni ser nu, att vi icke äro vandaler. Farväl så länge, jag går nu att lemna er åt er familj. Hoppas vi snart träffas ...Ni gör väl oss nöjet att spisa middag med oss. Han inbjöd mig att spisa middag hos sig! Men jag fann ej ord att svara honom. Han gick ; det var allt hvad jeg önskade. Jag var nu ensam med Antoinette. Och utan att afvakta mina frågor, utbrast. hon, såsnart öfversten var bor:a: — Ack monsieur, har ni sett huru han betraktade mig då han gick? Det är förfärligt, monsieur, förfärligt ! Denne preussare är förälskad i mig! Ni får ej banna mig, monsieur, beklaga mig och tacka mig. Jag har uppoffrat mig för ert hus, det är allt. Då öfversten kom hit, den 18 september, trädde han in, blå af vrede, när han fick höra, att herrskapet var borta. Jaså! utropade han. Man sätter sin person i säkerhet när vi komma! Man tager oss för barbarer! Lika godt, denna barack skall få ne präktiga sådana! Jag skall logera hästarne i salongen. Jeg hade hållit mig undan, så att öfversten icke bemärkt mig, men när jag hörde detta, skyndade jag uppför trapporna, påtog en af er frus klädningar, skyndade genast åter ned och presenterade mig såsom er nigce, fru baronessan de Barneville... Ett svassande namn, som aldrig kan skada... Jag tyckes ha skickat mig väl i min roll, ty