Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

trädarde med lika aplomb som frih. Ericson, ty i detta hänseende är han oöfverträfflig — men en ledamot af konstitationsutskottet hade genom de statsrättsliga studier han gjort kommit till den besynnerliga åsigten, att emedan grundlagarne -äro långt yngre än 1748 års k. bref, detta blifvit genom våra gällande grundlagar upphäfdt. Detta mera djerfva än djupsinniga påstående var dock anmärkningsvärdt endast derför att det framstäldes at en man, hvilken varit så länge med, att han sjelf bort kunna inse det rent af bosängda i det han nu påetod; men han hade biträdt anmärkningen, och så ville han öfverraska med ett argument, som ingen annan begagnat. Om konstitutionsutskottets åsigt verkligen varit, att regeringen gjort sig skyldig till en grundlagsötverträdelse genom att enligt 1748 ärs k. bref eftergifva koppartionden för Åtvidaberg, eå borde utskottet hafva tillämpat 106 S Rog. former, och anbefalt riksrättsåtal; men utskottet underlät denna åtgärd, emedan påståendet om ett grundlagsbrott icke var hållbart. I stället gjorde sig utskottet till organ tör ett parti och föreslog tillämpning at 107 8 med fullkomlig vetekap om att deri endast låg en tom och futtig demonstration, som endast nedsatte utekottets egen värdighet, hvilken insalunda höjdes en härsmån derigenom att utekottets framställning godkändes af Andra kammarens majoritet, till hvilken de hörde, som högtidligt proklamerat, att ministören skulle krossas, Ödet fogade så, att hvarken norska frågan eller Ålotsfrågan kunde användas till krossningsredskap. För ingen af dessa frågor var det möjligt att inom utskottet samla tillräckligt många anmärkningsröster — en företeelse desto mera öfverraskande, emedan genom att upptaga dessa frågor hade utskottet ätmmstone ådragit eig uppmärksamhet, hvilket ingelunda blef följden af den obetydliga anmärkningen som producerades; men utskottets flertal insåg att ingen utmärkelse af det angenäma slaget stod att vinna, om i de båda frågorna anmärkning blifvit gjord, och till landtmännaledarnes ytterliga harm kunde utskottet icke förmås att uppväcka den storm som de påräknat. När den nu icke kunde ästadkommas öfver strecket, d. v. s. i sjelfva betänkandet, eå tillvägabringades den under strecket i form af reservationer. I afseende på norska ståthållarefrågans behandling reserverade sig hr Hallenborg: deraf framgår, att om blott de tio utskonsledamöterna från Andra kammaren velat slå till, så hade en anmärkning blifvit utskottots beslut; men de tio, åtminstone icke alla, ville ej i den frågan gå sina ledares ärenden, och taktiken gick lika dåligt i lotsfrågan. Det hade också tagit sig kuriöst ut, om det utskott, som till sin natur är det allra fredligaste, skulle uttalat sig i en sådan riktning, hvilken, konseqvent tullioljd, kunnat leda till ett — krig; ty otvifvelaktigt är, att om ej. lotsfrägan blifvit reglerad på fredlig väg, så hade. den motsatta vägen måst anlitas, och otvilvelaktigt hade det tagit sig rent af befängdt ut, om Sverige efter nära 60 års fred skulle börjat ett krig, allenast för att skydda ett mer än obskurt bolags mer än obskura industri i Oresund. Det bör väl bemärkas, att från ingen af de stater, som medverkat till Öresundstraktaten, klagan törsports öfver lotsningens i sundet bristfälliga skick. Erkännas bör likväl, att hr Peter Olsson från Helsingborg gjorde sig till målsmon för en sådan klagan; men ehuru han är tyska rikets vice konsul i nyssnämda stad, meddelade han icke, att den tyska