Göteborgsposten – 22 december 1874, sida 1

ning, som åligger on offontlig ombetsman. I ötverensstämmelse med denna blidare uppfattning af saken, har äfven domatolen mildrat fängelsestraffet och nedsatt det från 30 månader till 3. Dock, här betyder strafftiden mindre, men mera det att grefve Arnim icke kunnat alldeles frikännas. Den stolte mannen är dermed slagen till marken och de höga, rika adelsslägterna ha tillfogats ett svårt slag. Den allmänna meningen i Europa uttalar sig äfven mot Arnim, om den än icke blundar för att Bismarck i starkt mått ledis af personlig raneune. Efter hvad läsaren torde erinra sig, nedsatte franska nationalförsamlingen i fjor ett utskott med uppdrag stt undersöka den s. k. nationala försvarsregeringens handlingar under kriget 1870. Utskottets ordf., Ulrich Perrot, har nyligen offentliggjort ett vidlyftigt betänkande (800 sidor), hvilket utdelats bland deputerade och hvars första del visar, huru Gambetta och Septembermännen iträn sina kabinett ledde de franske härarne till säker undergång, medan den andra uteslutande sysseleätter sig med general Garibaldis deltagande i fälttåget och hans skuld i, att Bourbaki d. 31 jan. med hela ostarmön, 80,000 man, måste skatta sig lycklig af att kunna finna en tillflyktsort i Schweiz. Betänkandet, hvilket är, som sagdt, mycket vidlyftigt och i de minsta drag skildrar vankelmodet i exdiktatorns högqvarter, det öfvorlägena och arrogantasätt, hvarpå de italienske friskaregeneralerna uppträdde m. m., meddelar, att Gambetta först påtvungit Bourbaki en plan, hvilkea enl. den senares förmenande skulle föra hären till ett säkert nederlag. Den blef emellertid i sista ögonblicket uppgifven, derför att en af Garibaldis adjutanter, de Freycinet, gjorde sitt inflytande gällande och framkom med en ny plan, hvilken antogs på två vilkor af general Bourbaki: Det ena vilkoret var, att om hären skulle rycka mot öster öfver Belfort, efter att hafva utrymt Dijon, så skulle dess venstra flygel och eftertrupp betäckas af en tillräcklig styrka. Det andra vilkoret, han uppstälde, var, att Besangon skulle förses med lifemedel, för att han i händelse af ett nederlag skulle kunna draga sig tillbaka till denna stad, utan att komma i samma belägenhet som Rhenhären i Metz. Garibaldi lofvade båda delarne, men höll ingendera. General: Bourbaki hade knappast börjat sina operationer, innan han erfor, att en preussisk armåkår om 80,000 man var i hans rygg, utan att Garibaldi försökt hejda den; general Manteuffel hade marscherat genom Bourgogne, öfvergått Doubs utan att möta ringaste metstånd, och var i färd med att afskära Bourbakis förbindelse med vestra och södra Frankrike. Bourbaki hade då intet annat att göra, än att tillträda återtåget, hvilket som bekant ledde dertill, att den 31 januari måste afsluta en konvention med den schweiziske generalen Herzog och rycka in på neutralt område; Det skulle vara alltför omständligt att återgifva hufvudpunkterna i denna intressanta bekättelsv, men vi skola dock ytterligare tillägga följande slutyttrande, hvari utskottet uttalar sin åsigt om den italienske generalena uppträdande i Frankrike. För det första anse vi det för gifvet, att krigeministern lemnade åt general Garibaldi uppdraget att försvara Dijon, ifall platsen angreps af fenden, och särskilt att törsvara passen norr om staden, ifall fienden sökte att genomtranga dem för att rycka till general Werders undsättning vid Beltort eller hota general Bourbakis eftertrupp. Garibaldi gick in härpå, men då tiden kom, gjorde han icke det rinaste försök att en enda dag hålla bergapasaen, han fastade icke ett skott, och följden var, att fienden till sin stora öfverraskning i lugn och mak gick igonom pesaen, utan att stöta på flera svårigheter, An om han befunnit sig i ett vänskapligt land. Den italienska staben söker förklara, om icke rättfärdiga Vogeserbärens overksamhet, genom att säga att den icke kände general Manteuffels rörelse, men denna ursäkt är värdelös. Utakottet anser det bevisadt, att general Garibaldi ständigt var noga underrättad om fiendens rörelser, och det är öfvertygadt om, att om Garibaldi icke slogs oaktadt sina löften att göra det och i trois af den bjudande nödvändigheten, så är orsaken dertill endast och allenast den, att han icke ville slåss, innan han var säker om att segra. Det finnes tvenne fakta, som i utskottets ögon bekräfta denna åsigt. Det första är, att Ricciotti Garibaldi, som hade tätt i uppdrag att jakttaga fienden, skyndade att vända tillbaka till Dijon, emedan han d. 13 jan. erfor, att Manteuffel marscherade emot bonom, i det han med stor skicklighet. undvek de pass, som bans far balalt honom. besätta och försvara. Det andra faktum är Garibaldis egen expedition i januari månad, då han, gifvande efter för den allmänna meningens tryck, med stort prål utryckte ur Dijon, liksom om han ville angripa fienden. Men då han på 10 kilometers afstånd från staden fick syn på de preussiska förposterna, inskrå nkte han sin expedition till att iakttaga dem genom en kikare och vände derpå om — utan att lossa ett skott eller utsätta sig för elden. Det fiones äfven en annan sak, söm undersökningen afslojat och hvilken utskottet icke kan fördölja. Den neml. ati general Garibaldi och hans stab, utan tvifvel för att så mycket som möjligt dölja sitt beteende, höll regeringen i den fuliständigaste okunnighet om händelserna, och icke allenast genom att bevara tystnaden, utan äfven, såsom visas af en depesch från de Freycinet, genom att afråda ministern från att fästa någon lit till de lokala myndigheternas berättelser, så att Dagamlnlsteriet under hela krisen handlade efter falska underrättelser. Det kan icke ens läggas i dagen, att general Garibaldis overksamhet låter sig förklaras af otillräckliga hjelpmedel. Äfven om krigaministeriet kan klandras för briet på förutseende, kan det likväl icke sägas, att Garibaldi var med 80,000 man trungen att låta fienden göra, hvad han behagade, framför allt icke då det, såsom här var fallet, gälde att skydda en trakt, der den preussiska hären måste dela sig i tre långa kolonner. Under sådana oms ständlgheter kunna de sämsta trupper göra motstånd och i alla händelser försena fiendens marsch, och alla generaler ha försäkrat, att om general Manteuffels här uppebållits några dagar, skulle vår här varit i säkerhet. Berättelsen slutar med förklaringen, att Garibaldi skulle, om ban varit fransman, stälts inför krigsrätt. Från Frankrike skrifves, att regerinIgen uppgifvit alla vidare åtgärder i afseende på åtal met den bonapartiska föreningen för svädjan till folket.