Göteborgsposten – 22 december 1874, sida 1

organ Moniteur hotar med allmän petitionering, ifall församlingen ännu längre vägrar att ordna marskalkens myndighet. Enligt de officiösa bladen, skall ministåren icke göra förkastandet af förelaget om en första kammares bildande till en kabinettefråga. Häromdagen rådde stor uppståndelse i Paris, emedan ett rykte ville veta, att Rouber häktats. Ryktet uppkom deraf, att polisen, som trodde att den kejserliga prinsen anländt till Paris och tagit in hos Rouher, lät bevaka dennes hus. Moniteur säger, att ryktena om en sammansmältning af de båda spanska Bourbonlinierna vinner i stadga. Don Oarlos säges stå i begrepp att offentliggöra ett manifest för att härom underrätta spanska nationen. I Tyskland har förbundsrådet enats om bildandet af en tysk nationalbank med rörelsekapital af 40 mill. thlr, och skola Preussiska Bankens delegare få utbyta sina innehafvande aktier mot aktier i riksbanken till parikurs. Den nya banken skall betala en skatt af 1 proc. på de första 240 mill. mark sedlar som utfärdas och 5 proc. på alla sedlar öfver denna summa. I Spandau pröfvas f. n. Dreysers nya bakladdningsgevär, hvilket skall erbjuda ofantliga fördelar. En annan och lika vigtig uppfinning är den af ett nytt slags prismatiskt krut, användbart för det grofva tyska artilleriet. Dess specifika vigt är något större, än det vanliga prismatiska krutets, och dess verkan skildras som något utomordentligt. Krutqvarnarne i Hamm och Hanau ha befalts att tillverka stora förråder af den nya artikeln; Från (England meddelas, att hertiginnan af Edinburgh insjuknat. Hennes tillstånd anses likväl icke vara betänkligt. Skrufkorvetterna Alert och Royalist skola medfölja nordpolsexpeditionen. Gammalkatolikerna i Utrecht hafva till sin orkebiskop utsett biskop Heykamp. De närvarande förhållandena i vissa nordamerikanska sydstator i förening med demokraternas befarade öfvervigt ger Nordstjeroan anledning till ganska dystra betraktolser. Pladet tänker tillbaka på det stora inbördes kriget och yttrar: Det säges väl, att detta krig fördes för en id — slafveriets afskaffande. Detta är icke sant. Det var en strid mellan tvenne topografiskt skiljda områden, söder och nord ; mellan tvenne täflande politiska partier, demokrater och republikanare; det var Cain och Abel, som kämpade om Herrans välsignelse, hvarmed i detta fall och alltid i detta land menas politisk och kommerciel öfvervigt. Slafveriets afskaffande var en tillfällig följd af denna strid, och vi ba Abraham Lincoln och Edvin M. Stanton att tacka derför. Krigslyckan gaf dem makt att förkannd denna en och de hade mod och berlutsamhet nog att begagna sig at det gynnsamma tillsället. EBeder och tacksamhet åt deras minne! Det är icke värdt söka vo rn bort den ge ningen, att detta krig ursprungligen föranleddes a! 80 och kommerciel atund och snikenhet. Att dera först bragte det till utbrott gör saken — från verldshistorisk synpunkt — så mycket sorgligare ty Södern gjorde anspråk på att stå högt öfver Norden i verklig intelligens. Hvem minnes icke allt det granna talet om Söderns ridderlighet o. 8. v.? Hvad man än må tycka och tänka om sjelfva kriget, så bade dock litet hvar af oss trott, att dess ntgång satte inseglet på de s. k. demokratiska principernas dödsdom. Vi hade trott, att man aldrig mer skulle få höra talas om slafveri och staternas suveränitet. En blick på den amerikanska politikens arena visar oss i dag, att slafveriet äter söker komma på fötter om också med mask för ansigtet, och att 2taternas Fätt, klifver fram så morsk som förr. I Alabama och Florida har man väckt förslag om att straffångar (negrer)jskola för ein strafftid uthyras sisom arbetare till. den högstbjudande, hvilken skall ega oinskränkt välde öfver dem under den bestämda tiden. Detta vill på ren svenska säga, att dessa fångar skola säljas till slafvar för en viss tid. Så vidt vi veta, är det första steget i den riktningen, men nog se vi, hvart kosan bär. I Arkansas samlas trupper af en person, som anser sig ha anspräk på guvernörsstolen, och han tvekar icke tillkännagifva, det han ämnar öppet motsätta sig förbundsmyndigheterna och Förenta Staternas armå, om de skulle våga lägga sig i staten Arkansas affärer. Detta är Siato Rightsoch ÅSecession, om igen, och ingenting annat. Frukterna at det sista kriget tyckas annu ej vara väl mogna. Mojligen tå vi ga ull strids ännu en gäng. Hvem kan nu undra på, att det tog trettio år att forsakra reformationens frihet i norra Europa? Hvem har nu rätt att Ång På axlarne ät striderna mellan den röda och hvita rosen, mellan Guelfer och Ghibelliner, mellan Sunniter och Scbister, mellan David och Saul? nnu har icke en månad förgått, sedan det demokratiska partiet börjat se en stråle af hopp om framtida öfvervigt inom den amerikanska politikens skrankor; och ändock bar detta parti redan höjt visiret och visat sitt gamla, välkända anlete i all dess forna vanskaplighet. Det är klart, att detta parti, likt de gamla Bourbonerna ingenting lärt och i glömt. Det står i dag på samma ståndpunkt, som för tretton år sedan; det -har icke gått framåt, icke förädlats på denna tid; men det utgör likväl en makt i detta land; det är starkt och kan möjligen bli herrskande. Blir detta händelsen, så drsger det landet med sig tillbaka till dessa tider, dem vi alia:trodd? vara flydda en gång för alla, — till dessa tider, då ett krig stod för dörren och landet måste förneka bildningens och intelligensena framsteg. Det blir ett långt steg baklänges, ett steg hvarvid vi löpa fara att trampa i smuts och blod. Telegrammer.