Göteborgsposten – 22 december 1874, sida 1

Från Utlandet. Angående förloppet af ministerkrisen i Berlin skrifver Nat. Zsit.: På den parlamentariska dinerea hos furst Bismarck, vid hvilken äfven kronprinsen var tillstädes, kom man naturligtvis till ett meningsutbyte angående de kringlopande ryktena om en afskedespsökning från rikskansleren. Det visade sig då, att rikskansleren i sjelfva verket ännu en gång Ööiverväldigats af tyngden i de allmänna ärendenas handhafvande och att han för kejsaren uttryckt den önxkan att bli friad ifrån desamma. Men kejsaren har genast svarat rikskausleren, att denne, som egde kejsarens och flertalets inom folkrepresentationen förtroende, icke kunde fritagas från sina pligter att vidare leda rikets och Preussens regering, och det är derför äfven redan fullt säkert, att fråga ej längre kan vara om furst Bismarcks afgång. Kronprinses, som efter gärdagens diner och gästernas aflaganande qvarstannade ännu en stund hos rikskansleren, har väl gjort det öfriga för rikskanslerens lugnande. Säsom säkert kan för öfrigt antagas, att icke allenast behandlingen af frågan om Majunke på riksdagen gifvit anledning till furst Bismarcks uppbrusning, om än densamma kan ha bidragit till att få missstämningens bägare att rinna öfver. Det säges, att man ivom ministåren varit beredd på att akrida till rikedagens upplösning, för den händelse att furat Bismarck icke skulle förmåtts att återgå trån sitt beslut om afskod. Man ville sålunda vädja till folket, viss om att fursten skulle ifrån detta erhålla det mest glänsande förtroendevotum. Z Den dom, som: fälts öfver grefve Arnim, är affattad i den mildaste form. Allmänne åklagaron hade som bekant sordrat, att grefven skulle ställas till ansvar för svek, embetsförbrytelse och förseelse mot den offentliga ordningen, samt i enlighet härmed påyrkat 30 mänaders straffängelse. De i fråga varande aktstyckena, som grefven skulle ha undanhållit, voro fördelade i trenne serier. Af dessa omfattade den första kyrkopolitiska aktstycken,