Göteborgsposten – 15 december 1874, sida 1

jag funnit henne. Nu skall jag kunna gå hem och åter sköta mina affärer som en man. Sic transit gloria. Han fortsatte sin väg, hvisslande på en soldatvisa och försökte förjaga tanken på den sköna okända ur sitt hufvud. Men huru det var, återkom den ständigt. — Hvarföre, sade han för sig sjelf under sin vandring, har ej qvinnor tillräckligt mycket förstånd för att bära kort med sina namn på sig i plånböckerna, då det finnes en afdelning särskildt för sådant ändamål i dessa? Karlen var utan tvifvel hederlig, efter som han vägrade att mottaga mitt anbud; men han skall ställa till någon förargelse med annonseringen, och i min bestörtning öfver den underrättelse han gaf mig om det der porträttet lät jag honom gå utan att ens fråga efter hans namn! Det är en vacker historia allt igenom; men det var helt och hållet hennes fel. Der slutade han sin monolog med en sjelfanklagelse öfver att han ens kunnat tänka på ett göra henne en förebråelse. och gick upp till det kontor, der han skulle uträtta sin affär och försöka jaga bort tankarne på sitt äfventyr och den vackra hjeltinnan i detsamma. x kd Hon skildes emellertid ej så lätt frän tanken på honom. Timma efter timma satt hon i sitt vagnshörn och den mörka vinterdagen öfvergick till en ännu mörkare skymning och slutligen till en kylig och mulen qväll, medan hon ännu tänkte på samma äfventyr och på den hastighet och artighet, hvarmed han kommit till hennes hjelp. Dessa tankar blandade med åtskilliga obestämda och olikartade fun