Göteborgsposten – 14 december 1874, sida 2

i — att resa till Bryssel, — anmärkte slutligen, att han med notisen velat i Paris åstadkomma gi en viss effokt, att rikskansleren delat hans uppfattning och äfven gillat åtgärden (hvilket 8s. anklagalasakriften förnekas) och att han vid til affattandet af sin berättelse till utrikesministe-driet d. 1 okt. 1872 trott detta vara underrätI g: tadt om förloppet. st Enligt hvad vår telegrafkorreap. med-jg: delat, har Arnim äfven inför domstolen i fredags vidgått, att han lemnat d:r Beckmann i uppdrag att gifva offentlighet åt den i cho de id Parlement intagna notisen, hvars syfte likväl re icke är oss rätt klart. k II. Den andra tidningsartikeln var de s. k. Ik afslöjandena. Härom heter det i anklagelseskriften: Wientidningen Presse, n:o 91 för d. 2 april 1874, meddelade under öfverskriften Diplomatiska afslöjanden, Florens, d. 27 mars7, en artikel, hvari offentliggjordes åtskilliga år 1870 af grefve Arnim, som då var sändebud hos romerska curian, till tramstående katolska teologer (man nämde stiftsprosten d:r Döllinger och biskop Hefele) stälda skritvelser samt en promemoria. Bkrifvelserna handlade om den politik, som tyska regeringen fullföljde mot vaticanska konciliet, eller kanske rättare borde enligt författarens förmenande följa. Offentliggörandet af dessa skrifvelser väckte det största uppseende på grund af deras författares officiela ställning. På grund af en anmärkning under det andra brefvet, hvari sades att biskopen af — — heldre ville afgå, än underkasta sig, slöt man, att adressaten icke föranledt offentliggörandet, och lät grefve Arnim förstå det, hvari han i en skritvelse till statssekreteraren von Bilow, daterad Paris d. 11 april 1874, ordagrant yttrade: I Wientidningen Presse hafva offentliggjorts bref ifrån mig. Jag får dertill endast anmärka, att jag hvarken kan törklara för apokryfiskt eller autentiskt det korta bref, som åtiöljer promemorian. Men jag vet med den största bestämdhet, att det icke var stäldt till biskop Hefele. Ty jag minnes väl, att jag personligen meddelat biskopen promemorian i bans boning i Qvirinalet. Åtminstone tror jag mig minnas det. Det är icke heller riktigt, att denne eller någon annan biskop gifvit sitt hedersord på att aldrig vilja underkasta sig (påfvens ofelbarhet). Många ha lofvat det — åt sig sjelfve och andra. Men om -hedersordhar jag mig ingenting bekant. Jag skulle icke gernalvilja träda i direkt förbindelse med Presse, men det skulle vara mig mycket kärt, om Hefele blefve rentvådd genom ett meddelande i officiösagtidniogar, för så vidt det gäller brytandet af hedersord och mottagandet af nämda biljett. Anklagelseskritten antyder, att den anklagade velat sålunda godtgöra sitt fel med offentliggörandet. Man ingick likväl icke på hans begäran, utan han blef — sedan under tiden Augsburger allg. Zeitung d. 25 april 1874 meddelat hane bekanta bref till d:r Döllinger — på kejsarens befallning genom en skrifvelse från statssekroteraren von Bilow af d. 5 maj 1874, under hänvisning på embetsedens betydelse, tillsagd att afgifva officiel och skriftlig förklariog öfver följande punkter: 1. Huruvids offentliggörandet i Wientidn. Presse omedelbart eller medelbart utgått ifrån honom eller föranledts genom de i fråga varande skrifvelsernas meddelande till en tredje person, eller om han möjligen förut haft kunskap om, att ett sådant offentliggörande var tillämnadt; 2, Huruvida han skrifvit det i ÅAugsburger allg. Zeit. offentliggjorda brefvet (till Döllinger) och föranledt dess offentliggörande. Under d. 7 maj 1874 svarade han, att ban erkände sig vara förf. till det i punkten 2 omnämnda brefvet. Angående den första punkten yttrade ban sig icke, lika litet som om Döllinger-brelvets offentliggörande. Genom en depesch af d. 10 maj 1874 ännu en gång uppmanad att yttra sig härötver, skref ban dagen derpå, att uppsyllandot at denna begäran forutsatte korrespondenser med personer, hvilka ej bo i Berlin, till en del icke ens i Tyskland, och ytrade i en ytterligare skrifvelse af d. 14 maj 1874, i det han medgaf sig hafva befullmäktigat Döllinger att offentliggöra det i punkten 2 omförmälta brefvet, angående punkten 1 ordagrant detta: För de i Presse offentliggjorda afslojandena är jag icke under någon synpunkt ansvarig. Jag kan deroiver icke heller affordra förklaringar af andra ... Adressaterna till de båda offentliggjorda brefven kan jag icke heller nåmna. Men jag tror mig bestämdt erinra mig, att jag öfver hufvud aldrig skrifvit till biskopen af Rottenburg. Han bitogar derjemte afskrift af ett bref från utgifvaren af Presse, hvilken deri vägrar att nämna de ifrågavarande aktstyckenas insändare och tillika förklarar, att bladeta sagesman hvarken åberopat sig på den anklagade eller, så vidt han visste, någonsin stått med honom i förbindelse. Anklagelseskritten meddelar mot sannolikheten, att aktetyckenas offontliggörande skulle hafva skett uten den anklagades tillgörande eller vetskap, följande omständigheter: Redaktören för tidningen Presse i Wien heter W. Lauser. — D:t Landsberg är namnet på en i Paris boende tysk tidningsman. Bland de hos den anklagade vid hans häktning på säteriet Nassenhaide i beslag tagna papperen fans en af honom skrifven anteckning, så lydande: AO — L— W Paris d. 22 maj 1674. I dag hos Landsberg, som meddelade mig ett bref från Lauser, Presse, af ungefär följande innehåll: Käre vän! Wien den 19. a J dag var en baron (namvet oläsligt) hos mig, or att förmå mig att, mot kaution, hvars belopp a, åag skulle bestämma, namngifva den, som insändt atslojandena. Man tyckes således ej sky några medel. Min resa till Florens kommer mig nu väl till 1 d pass. äl Eder