Göteborgsposten – 14 december 1874, sida 2

Arnimska processen. Vi hafva hittills endast återgifvit vår teegrasfkorrespondents meddelanden angående denna rättegång. För attj dock lemna läsaren tillfälle att klarare döma öfver det hela, vilja vi här göra början med en fullständigare redogörelse för vissa episoder i denna at hela den diplomatiska och politiska verlden med den största spänning följda rättegång: I rättegången spela några tidningsartiklar en vies roll. Bland dessa först en i den i Bryssel utkommande tidningen Echo du Parlement, numret för d. 21 september 1872, hvarest lästes följande meddelande: Tyska sändebudet i Paris, grefve von Arnim, skall hafva inlemnat sin afskedsansökan, efter det frågan om krigsskadesersättningen bestämdt ordnats. Grefve Arnim Jär påstå, att sändebudsposten i Paris icke erbjuder honom någon skadesersättning för de obehag, för hvilka ban varit utsatt inom sällskapslifvet i Paris. Om ansökningen mottages, skall sändebudsposten förblifva obesatt för obestämd tid. Det vill tyckas, som att furet Bismarck skulle vara hugad att blott qvarlemna i Paris en konsul för att ombesörja de löpande ärendena. Denna samtidigt från Bryssel pr telegraf åt alla håll kringsända notis, hvilken i anklagelseskriften mot Arnim uppgifves vara falsk, väckte inom den europeiska pressen ieke ringa uppseende. Grefve Arnim insände under d. 1 oktober 1872, eåledes några dagar efter notisons offentliggörande, en officiel berättelse till utrikesministeriet i Berlin, i hvars inledning det heter: För utbredningen af den oriktiga tidninganotisen, att jag begärt mitt afsked, göres af en härvarande tidning den i Berlin väl bekante hr von Kahlden ansvarig. Han skall hafva skickat det i fråga varande meddelandet ut i verlden af barm öfver sitt uteslutande ur Jockeyklubben och det derigenom förstörda whistpartiet. Huru härmed än må vara, hafva de få raderna, hvilka väl af förseelse funnit väg från någon breflåda till Bryssel, blifvit orsaken till en ovanlig uppståndelse. Då, heter det i anklagelseskriften, i början af april detta år de bekanta diplomatiska afelöjandena, hvilka innehöllo angående konciliet i Vaticanen flera bref och en promemoria, som angåfvo att grefve Arnim var upphofsmannen till dessa afslöjarden, började man i utrikesministeriet i Berlin misstänka, att jemväl sagda notis i ÅEcho du Parlement härledde sig ifrån honom. Denna misstanke bekräftades, heter det vidare, i en af legationssekreteraren i Paris, grefve von Wesdehlen, på uppmaning afgifven berättelse häröfver under d. 13 maj 1874, samt i en vid densamma fogad utsago af en d:r Beckmann. Enligt denna berättelse, hade den senare d. 20 sept. 1872 (således dagen före notisens meddelande i Brysseltidningen Echo du Parlewont) ifrån grefve Arnim, som då var borta på permission, genom beskickningskansliet i Paris erbållit en biljett med tillsägelse att skaffa största möjliga utbredning åt den inneliggande notisen. På grund af denna uppmaning hade Beckmann rest till Bryssel och der utverkat notisens offentliggörande i den honom weddelade ordalydelsen. Utrikesministeriet i Berlin uppmanade medelst en skrifvelse af den 28 maj i år den anklagade att insända skriftligt svaromål häröfver. Grefve Arnim erkände då i en ekrifvolse, daterad Karlsbad d. 20 juni d. å., den af grefve Wesdehlen och d:r Beckmann lemnade redogörelsen för förloppet såsom i det väsentliga riktig; men klandrade den förres uttryckssätt, att notisen lemnats Beckmann från det kejserl. sändebudet, ty icke han, den då permitterade anklagade, utan grefve Wesdehlen hade stått i spetsen för beskickningen, — framhöll vidare att den åt Beckmann för offentliggörande meddelade notisen icke var af honom, anklagade, undertecknad och att den haft en något afvikande ordalydelse och att han icke gitvit Beckmann i uppdrag